Linnés Hammarby och semester
Semester definieras på samma sätt av alla, men innebörden är lika personlig och mångfaldig som människan. En del vill sträckläsa i solen, andra vill resa, umgås, odla eller planera middagar. För mig är höjden av semester att få förkovra mig i något. Att bedåras, låta inspirationens fjärilar flyga fritt, stanna till, läsa på och utforska något. Det ger mig energi och jag bär sedan med mig berättelser, små korn av guld i den stora minnesbanken.
Jag undrar ständigt över saker och vill förstå hur det hänger ihop. Det finns en ständig Astrid Lindgrensk rumpnisse fråga ”Voffor gör di på dette viset”. Det är framförallt historiska kontexter som lockar och miljöer som har något att säga mig. I år ville jag besöka Linnés Hammarby. Det var länge sedan jag var där och jag ville återse de berömda växtplanscherna i hans sov- och arbetsrum. Runt Hammarby har man utvecklat olika leder och nästa gång jag kommer ska jag gå några av dem.
Jag har sett många 1700-talsmiljöer genom åren. När jag går in i salen på Hammarby noterar jag alla 1700-tals detaljer som vore det en checklista. Spegel med byrå mellan fönsterpar, hissgardiner, formen på foder, breda furutiljor på golv och i tak, golvuret, de högryggade barockstolarna, skänken, hissgardinerna och den blårandiga tapeten med en blomsterranka. Check, check, check. Jag är så van vid att se slottskvalitet så först blir jag lite blasé kring kvaliteten i de lite yxiga möblerna. Det ser autentiskt ut tänker jag förnöjt i samma stund som guiden bekräftar: ”Alla möbler och inredning är kvar från Linnés tid”. Då tänker jag genast över proveniensen och det faktum att Linné suttit på var och en av dessa stolar och hur de burit fram delarna av bordet och placerat dem i mitten som ett långbord och alla samtal som ägt rum här - om möbler kunde tala. Vilket allkonstverk denna miljö är där allt snickrades för att flytta in i det då nybyggda huset.
I huset finns ett av hans skrivbord och jag har skrivit om dem här
Carl von Linné (1707-1778) tänkte på framtiden när han köpte Hammarby 1758. Han var 51 år och redan en världsberömd vetenskapsman. Han var professor i medicin vid Uppsala. Han umgicks med kungaparet och hade belönats med Nordstjärneorden. Som prefekt för den botaniska trädgården ingick en tjänstebostad i hörnet (nuvarande Linnémuseet). Miljön i alla städer vid denna tid var osund. Den såkallade ”Uppsala-febern”, numera benämnd malaria härjade och sonen Johannes dör i sjukdomen knappt tre år gammal. Linné ville säkra framtiden för sin älskade fru och sina kvarvarande fem barn. Han köpte Hammarby för 40 000 daler året efter den yngre sonens död och gav ytterligare 40 000 daler för fem hemman i den närliggande byn Sävja.
Jag förstår ju att 40 000 daler var mycket, men hur mycket? Med hjälp av historicalstatistics.org fick jag fram att det motsvarar 11-35 miljoner kronor beroende på hur man räknar. Jag gissar det högre delen av spannet och du kan se uträkningen längre ner i inlägget.
Familjen Linné flyttar in i gårdens ganska ståtliga befintliga bostadshus, västra flygeln (övre bilden), medan de bygger den nya bostaden om tre våningar och 400 kvadratmeter. Linnés änka, Sara Lisa (1716-1806) bor sedan kvar till i början av 1800-talet. Det är nog tack vare henne som byggnaden så välbevarad. Hennes del av övervåningen består av flertalet porträtt av maken. Först tänker jag att det är lite originellt att ha så många porträtt av sin make, men så tänker jag över hur många foton på herr J som finns i min mobil. Linnés fru ligger i lä. År 1878 köper Svenska staten bostadshuset och inventarierna för 30 miljoner kronor.
Fast det var de botaniska väggplanscherna och trädgårdarna som var själva anledningen till besöket, så var det istället två andra saker som fångade mitt intresse.
Direkt när jag kom till Hammarby såg jag lusthuset, Linnés naturaliemuseum där han förvarade sina samlingar av växter, insekter, snäckor osv. Där finns träbänkar, lådhurts för stensamlingar. Huset uppfördes på fjorton dagar och av sten och utan eldstad för att undvika eldsvåda. Det ligger i ett klipparti högt upp på tomten och invigdes i maj 1769.
Nu är det väl så att just lusthus har en alldeles särskild lockelse på mig. Allra helst just dem som är byggda på 1700-talet. Det har blivit ganska många inlägg om just denna typ av byggnader genom åren. På Linnés tid var det en ständig ström av studenter och intressenter som ville få undervisning av denne 158 centimeter korta och energiska man. Undervisningen skedde i naturaliet. När jag blickar in genom fönstren till huset kan jag så tydligt se honom vifta med armarna medan han med energi och berättarlusta demonstrerar olika ting och teorier för publiken som satt på bänkar längst väggarna. Själv stod han i mitten vid sitt föreläsningspodie, plugghästen i trä. Jag föreställer mig att han var en riktig estradör och med pondus. Det krävs ju trots något litet extra för att en enkel prästson från Småland blir så världsberömd att vi pratar om honom än i dag.
Carl och Lisa
Det är dock inte den äldste sonen Carls livsöde som fångar mitt intresse mest denna dag utan en av de fyra döttrarnas, den äldsta dottern Elisabet Christina (1743-1782), kallad Lisa. Både Carl den yngre och Lisa-Stina blir knappt 40 och dör tragiskt båda två. Sonen Carl som uppmuntras att gå i faderns spår dör i sjukdom och Lisa dör i sviterna av en misshandel. Efter den förstfödde sonen finns inget märkvärdigt av botaniskt värde, men det gör det efter Lisa.
Jag tänker på kvinnans roll och hur det måste vara att födas som kvinna och få sin faders skarpa huvud, se sin tre år äldre storebror få chans på chans och misslyckas och själv inte få gifta sig med den hon älskar. Hon skickas inte till Uppsala för studier som hennes bror gör redan som nio-åring, men hon hindras inte att få ta del av undervisningen som sker hemma där hennes far undervisar studenter och lärjungar. Hon suger åt sig allt. Och fadern verkar han ha uppmuntrat hennes intresse. Hon förälskar sig i en av faderns främsta elever, den tio år äldre Daniel Solander (1733-1782) som kommit till Linné som 17-åring då Lisa-Stina är tio. Det finns antydan om att kärleken vid någon tidpunkt träffar dem, men han förblir ogift. På Linnés uppdrag reser han istället till Storbritannien 1760 och gör sig en imponerande karriär. Först som biträdande bibliotekarie och senare som konservator på British museum. Han deltog i James Cooks världsomsegling med m/s Endeavour, hedersdoktor vid Oxford inom både medicin och juridik och har fått platser och växter uppkallade efter sig.
Lisa-Stina gifter sig istället med med major Carl Fredrik Bergencrantz och får två barn. Deras förstfödda son dör tidigt men dottern lever. Majoren misshandlar sin fru och dotter så svårt att Lisa-stina flyttar hem till fädernehemmet. Lisa-Stina får besked att Solander gått bort och dör i sviterna av misshandel och kärlekssorg. Linnés fru anklagar honom för detta och han skrivs ur Linnés testamente. Jag vet inte hur länge dottern lever.
För eftervärlden finns det dock ett botaniskt eftermäle efter Elisabet Christina von Linné. Dels korresponderade hon med flertalet av Linnés elever. Efter iaktagelser och uppmuntran från sin far skriver hon i 19 års ålder artikeln ”Om indianska krassens blickande”. Hon hade nämligen lagt märke till att de orangeröda indiankrassen verkade skicka ut små blixtar i skymningen. Hon hade ett antal teorier, bland annat om att det troligen var någon optisk illusion idet mänskliga ögats konstruktion som orsakade att man uppfattade flimret. Hon drog slutsatsen att saken måste undersökas av någon som var bättre tränad i naturvetenskap än hon. Det skulle dröja 100 år till svaret om den optiska illusionen kom.
Under hennes livstid kom hennes artikel att uppmärksammas av flera framstående vetenskapsmän, trots det faktum att hon var en kvinna. Vi gör rätt i att benämna henne som botanist. Den store tyske naturforskaren och författaren till praktverket om färglära, Johan Wolfgang von Goethe gav fenomenet namnet ”Das Elisabeth Linné Phänomen”. Den brittiske forskaren Erasmus Darwin inkluderade en hänvisning i ”The botanic garden, part II, containing the loves of the plants” där han även bekräftade fenomenet. Fenomenet kom också att påverka två pionjärer i brittisk romantisk poesi.
”..They flash upon that inward eye..” skriver poeten William Wordsworth i dikten Daffodils aka ”I wandered lonely as a cloud”
”Flashes the golden-coloured flower../..A fair electric flame” står det i Samuel Taylor Coleridge i Lines Written at Shurton Bars”
Det är många som fångats av hennes livsöde.”Det är lätt att gripas av Linnés bortglömda dotters längtan” skriver SvD i en recension i februari 2006 av nyutkommen prosa av Ann Granhammer. Och så finns boken ”Den som jag trodde skulle göra mig lycklig” av Christina Wahldén från 2014. Och jag håller med.
Vad hade hänt om hon fötts i en annan tid och fått samma förutsättningar som sin bror? Om hon gift sig med den hon älskade och inte med den som valts åt henne. Jag funderar vidare medan jag går ut i trädgården och plockar några ”Astrantia major” efter Linnés namnstruktur, stjärnflocka, eller Linnés döttrar som den ibland även kallas.
Om uträkningen av det ekonomiska värdet av Linnés hammarby
Det visar sig att man kan räkna utifrån konsumentprisindex och löneindex, så jag redovisar båda.
Enligt konsumentprisindex kunde 40 000 daler carolin år 1758 kunde köpa lika mycket varor och tjänster som 11,5 miljoner SEK år 2026.
Enligt löneindex för manlig industriarbetare kunde 40 000 daler carolin år 1758 motsvara betalning för lika lång arbetstid som 34,9 miloner SEK år 2026. Källa: https://historicalstatistics.org/Jamforelsepris.htm
Men nog kan man inte sätta ett värde på något så ovärderligt som huset på Linnés Hammarby.
Mer om Linné
Mitt besök på Linnés Hammarby ledde till flera inlägg:
- Historien om Linnean och Carl von Linnés porslin
- Väggplanscherna i arbetsrum och sovrum hos Linné (publiceras senare)
Linje
Relaterade nyheter
Växtplanscherna i arbetsrum och sovrum hos Carl von Linné
