Så här i väntan på våren finns det en vitamininjektion som jag verkligen kan längta efter. De röda apelsinernas säsong. Knappt har nyåret passerat förrän jag vakar som en hök vid livsmedelsaffärens citrushylla. Jag spanar efter näten med de mindre apelsinerna, blodapelsinerna. Och nu är det äntligen säsong.

Säsongen för blodapelsiner är kort, från december till april, kan man läsa på internet. I Sverige kommer de i en vanlig butik omkring februari.

Den karaktäristiska röda kulören, Antocyanin, bildas som ett skydd mot stora temperaturväxlingar. De svala nätterna och de varma dagarna med stark UV-strålning, precis som det är just nu i medelhavsområdet, på Sicilien främst men även i Spanien, där de växer.

Antocyanin är ovanligt i apelsiner men vanligt i andra växter. Antocyanin ger kulörer från rött till violett och finns i blåbär, körsbär, vinbär och druvor till rödvin men även blåklint och rosor. Det är rika på antioxidanter, fibrer och c-vitamin.

En om dagen, minst

Just nu äter jag minst en, men oftast två blodapelsiner om dagen. För mig är det en fest och en njutning som ligger helt i paritet med den svenska jordgubbspremiären. Jag är visserligen generellt sett en citrusmänniska men blodapelsinen är min absoluta favorit.

Häromdagen berättade en kollega att hen aldrig ätit blodapelsin, och undrade hur den smakade. Jag svarade att det smakar som en syrlig apelsin med granatäpple- eller hallontoner. För mig är det dock inte bara smaken som är grejen, utan den där perfekta konsistensen som utgör helhetsupplevelsen.

Kanske avskräcker namnet något, om man då tänker på blödande blod. Och i en del affärer benämns de istället som ”röda apelsiner”. Själv associerar jag namnet med, livgivare, blodet som pulserar och ger kroppen liv. Och en c-vitaminbomb i det mörka februari kan väl inte vara något annat än just det.