Kallbaden och arvet efter farfars far
Att jag skulle bli en kallbadare kanske var skrivet i stjärnorna med tanke på att min farfars pappa, provinsialläkaren Nils, var en förespråkare för folkhygien och en av dem som såg till att det blev både skolbad och bastubad i Sverige.
Min pappas kusin Magnus kommenterade just den kopplingen på facebook vid något tillfälle för några år sedan. Även om jag mycket väl känner till min farfars fars engagemang i dessa frågor, så hade jag inte gjort min egen koppling mellan hans mission och med min egna övertygelse om kallbadens förträfflighet.
Strax före jul var jag och min väninna A på Centralbadet och badade såväl bastu som kallt och varmt. Jag älskar det. Och när jag och herr J reser väljer vi ofta en stund i ett spa för att koppla av och koppla på närvaro. Vi som lever i en värld av visuella intryck kan återhämta genom andra sinnen, och där är vatten väldigt effektivt och viktigt.
Min farfars far Provinsialläkaren var tidigt engagerad i folkhälsa. Det var ju var en av de stora och viktiga frågorna från mitten av 1800-talet då bakterien upptäcktes. Ökad renlighet förbättrade hälsan hade man kommit fram till. Samtidigt saknade familjer i städerna både avlopp och rinnande vatten. Det var smutsigt och epidemier härjade. Budskapet ”Ett bad i veckan” spreds genom veckotidningar, skolböcker och artiklar. Ellen Keys råd om ljus och lättstädad inredning ligger i linje med den tidens anda.
Stiligahem om Ellen Keys Skönhet för alla
Du som vill läsa mer om tidernas offentliga badinrättningar och badhusens historia kan läsa mitt inlägg om Swimingpoolens historia.
Stiligahem Swimmingpoolen nu och då
Pionjär för folkhygien
Det var dock i samband med att min farfars far miste sin första fru i tuberkulos som hans engagemang tog fart. Året efter hennes död blev min han bland annat ledamot i Tuberkuloskommittén och senare även ledamot i Hälsovårdsstadgekommittén.
Han beskrivs i Svenskt biografiskt lexikon som en person som gjorde ”energiska framstötar för folkbad i formerna bastubad och skolbad samt för brunnars sanering”.
Han hade redan tidigare studerat hygien i utlandet, bland annat för tuberkelbakteriens upptäckare, Nobelpristagaren Robert Koch. Han skrev riktlinjer för smittornas bekämpande, till en början mest med tanke på difteri och tuberkulos men sedan mer allmänt. I samma anda inledde han en kampanj för att det skulle finnas sjuksköterskor på landsbygden. Han utforskade olika desinfektionsmedel.
”Han satte oförtövad igång med utomordentlig kraft” och med ”patos, envis saklighet och humor, stridsglad och obekymrad i sitt inre, utåt en god reklam för sina program”.
Han fick Svenska läkaresällskapets stora pris för sitt arbete för folkhygien. Han blev riddare av Vasaorden, Nordstjärneorden och Sankt Olavs orden under sin livstid. Min farfar föddes i hans andra äktenskap.
När jag läser om min farfars far hittar jag ytterligare en koppling. Det står att han intresserade sig mycket för döva och dövstumma. Tidigt i sin karriär var han läkare på en anstalt för ”obildbara sinnesslöa”, alltså personer med olika typer av funktionsnedsättningar. Det var sannolikt inget mysigt ställe och på den tiden hade man en annan syn på vård. Jag är ändå tacksam över att min farfars far stred för folkhälsa och inte var engagerad i rasbiologi som var den andra stora frågan under den här tiden.
Skolbaden blev verklighet
En av min farfars fars hjärtefrågor, skolbad, blev verklighet 1891. I Kungliga bibliotekets samlingar finns breven mellan min farfars far och läkarkollegan Carl Curman bevarade. Det första skolbadet anordnades i plåtbadkar i Sankt Nikolai församlings folkskola i Gamla stan. Storkyrkobadet som finns på samma plats tillkom 1932. Bilden ovan är från Storkyrkobadet.
1915 fanns det skolbad i alla Stockholms folkskolor. Bilden nedan visar ett skolbad. Fotografen är okänd.
På landsbygden blev det istället att man byggde badstugor för bastubad, så som Curman och min farfars far förespråkade. Badstugorna var små fristående byggnader om några kvadratmeter. Dit kunde familjer på landsbygden gå för att tvaga sig, kanske särskilt under lögardagen, lördagen. Under efterkrigstiden byggdes moderna bostäder med badrum. I takt med att fler fick badrum slutade skolbaden att användas.
Sista årskullen skolbadare
Jag tror att jag och min syster var de sista årskullarna som fick uppleva skolbad. Det var ändå i början av 1980-talet. På min mellanstadieskola Kyrkskolan i Danderyd fanns det ett skolbad där vi skrubbades med borste på ryggen och övade simning. Jag minns ganska väl miljön med kalla kaklade golv och doften av tvål och klor. Det var rysligt kallt när man gick från skrubbavdelningen till bassängen och badtanterna var barska. Jag har nog aldrig varit så ren som då.
Nej, skolbadet främjade inte mitt intresse för kallbad. Inte heller sommaren då vi lärde oss simma i den kalla Ösbysjön. Där hade pappa gått i simskola och det skulle nog också passa oss. Jag tror att min pappa, som var snäll, tyckte att det var bra att vi rätt så förortspriviligierade barn fick härdas lite. Det måste varit den kallaste sommaren i mannaminne. I alla fall minns jag det så. Men simma det lärde vi oss.
Jag är den frusna typen, en som inte tar ett steg här hemma utan ulltofflor och tjocktröja och som helst ligger kvar under duntäcket så länge som möjligt. Jag började kallbada när vi flyttade till Roslagsbacken. Efter första sommarens härliga augustibad fortsatte jag helt enkelt att simma. En helg till går det nog, tänkte jag. Nog nästa helg också. Och så höll jag på till isen lade sig.
Fortfarande när jag står där vid strandkanten och tar av mig badrocken tvekar jag. Dock ångrar jag aldrig ett bad. Tvärt om. I den stressfyllda tillvaron vi lever i med vår son, så är detta den bästa återställaren. Stress, oro, sömnbrist och trötthet försvinner sakta ner i det mörka havet i takt med att kylan tränger in i huden. Jag simmar långsamt och metodiskt och måste koncentrera mig för att inte låta den stelhet, som kommer av kylan, få mig att sluta simma. Alla sinnen är påkopplade. Efter några simtag blir andningen lugnare. Det kalla vattnet känns som sammet mot huden och jag känner att hela min kropp lever och fungerar. Oro, stress och trötthet ersätts med kraft, energi och glädje.
Nu när jag tar mina simturer eller badar bastu tänker jag också på att jag för vidare ett arv efter min farfars far.
Linje
Relaterade nyheter
Taburetter och banketter
