In the days of ”auld lang syne”

Som skandinav är det inte svårt att förstå uttrycket ”Auld lang syne” som sjungs i den skottska folksången. Du kan nästan sjunga Å länge sen och komma undan med det. Uttrycket är ett av de fornnordiska ord som vikingarna har berikat det brittiska språket med. Och det är inte det enda.

Att svenskan genom tiderna påverkats av tyskan, brittiskan och franskan är allmänt känt, men att fornnordiskan berikat andra språk tänker vi kanske inte på.

Av veckans dagar så är Thursday, Tors dag. En del skulle kanske säga att onsdag och fredag skulle tillskrivas Odin och Freja, men Wednesday och Friday kommer av de anglosaxiska gudarna Wodan och Friga. Namnen liknar dock varandra och visar på släktskapen mellan alla germanska språk. Här vet man alltså inte vilket som kom först, hönan och ägget. Thursday är dock tvivelsutan Thors Day. 

På grund av vikingarna fick britterna en lång rad våldsamma låneord till sin Dictionary; exempelvis ordet berserk. Det svenska ordet bärsärk betydde ursprungligen björnskjorta och var det djurskinn som vikingakrigaren bar i strid. Därför tillkom ordet slaughter, slakta, som i fornnordiskan uttalades slatra.

Juletid och midvinter

Det finns också mer fridfulla ord som vi berikat det brittiska språket med. Ja, man kan ju undra över hur jag tänkt kring tajmingen av det här inlägget. Men här kommer det. Nu är det tid för Yuletide carols, julens sånger, som man sjunger i sångtexten som inleds ”Deck the halls…”.

Även ordet Yuletide och Yule stammar från fornnordiskans Jól eller Jule. Den kristna julen har fått sitt namn från den förkristna tiden. Enligt Snorre Sturlasson firades den fornnordiska julen i januari, men flyttades till december på 900-talet. 

Kvar från den fornnordiska jólen finns flera traditioner. Som den om asaguden Oden som åkte ut på sin häst Sleipner för att jaga. Barnen i gårdarna ställde ut en stövel med halm till Sleipner och fick en gåva i utbyte. Och genom Oden-traditionen har vi fått både jultomte, julklappar och vanan att ställa ut gröt till tomten.

Förr firades det med slakt, Midvinterblot, och en efterföljande vinterfest. Vid blotet offrade man till gudarna och drack jól. Förr, när djuren levde tillsammans med människorna på gården var slakten något högtidligt som skedde med vördnad och respekt för liv. Den enes bröd är den andres död. 

Fläskkött var ett viktigt och fint kött för våra förfäder. Det var fett, salt och gott. Det visar inte minst historien om grisen Särimner som återuppstod varje dag i Valhalla och såg till att alla var mätta och belåtna. Gris på julbordet i form av skinka samt äpplen och nötter lever kvar från förkristen tid som självklarheter på våra julbord.

En vän på Instagram undrade om vi drack ”Vändskumpa” för att fira vintersolståndet och det faktum att den mörkaste dagen på året har passerat. Är det något som är värt att fira så är det väl att vi går mot ljusare tider, tänkte hon. Och jag håller med. Traditioner förändras med tiden. Kanske är vändskumpa lika självklart som Lucia om hundra år.

Nu är det dan före dopparedagen och vi håller på med de sista förberedelserna inför julafton. Igår kväll gjorde jag julgodis och innan dess hade jag putsat silver. Det där fixandet och förberedelserna är minst lika viktiga för mig som själva julafton. I år, precis som de senaste åren, kommer mamma, gudmor, mina syskon med familjer och en hund hit på julafton. I kylen ligger ankbrösten och jag ska strax gå ner till affären och handla det allra sista. Vi firar dansk jul på samma sätt som vi gjort så länge som jag minns. 

Tack för att du besöker min blogg. Jag önskar er alla en fröjdefull jul!

Foto: Bilden föreställer Midvinterblot av Carl Larsson. Målningen hänger på Nationalmuseum.