Trädgårdsdagboken vecka 13, 2020

Våren har verkligen kommit igång. Rabatterna på framsidan är blå av scilla och krokus. Solen värmer och vi har flyttat ut olivträdet, utemöblerna och grillen. Bladen på rosorna är på väg att vecklas ut och pionerna har decimeterhöga skott. 

För varje år som går blir jag mer och mer förtjust i våren. Ljuset är så välkommet och det är underbart med längre dagar.  Jag börjar gå mina rundor i trädgården och spanar i mina rabatter. Vad har klarat sig? Vad är på gång? All spirande grönska som dyker upp i rabatterna är efterlängtade vårtecken. Presenter jag får lyckokänslor av, hur små de än är. Ögonen dras mot grönt. 

Den här tiden är härlig. Kyliga undertoner och värme i solen. 

Jag klipper aldrig ned mina växter inför vintern, utan låter allt få stå kvar som bruna skelett tills våren kommer. När det första spirande gröna syns, brukar jag klippa ned allt det torra och ge det friska utrymme att växa. Det gjorde jag förra helgen när sonen var på sitt läger.

Foto: Stiligahem

Förra helgen var en flitig arbetshelg med projekt både inom- och utomhus. Vi hade en jättehög med stubbar kvar från stormen Alfrida, som legat under presenning över vintern. Vår nya vedklyv gick varm och nu har vi staplad ved runt alla väggar i vedboden.

Det här trista området med norrfasad är just nu i fokus för mina trädgårdsdrömmar. Närmast i bild är ett körsbärsträd. I höjd med husfasaden ska vi sätta upp en tvättlina. I mitten av bilden är det en hasselbuske. Ungefär så långt är maken och jag överens. 

Bakom den drömmer maken om ett utespa och jag funderar på att bygga luktärtslådor på hjul och få området att bli lite mer som en gränd och skärma av mot grannen. Hon är trevlig men det är inte så mycket action där. Det står fullt av renoveringsprojekt på gården; båtar, bilar, husvagnar och ett utedass på en trailer. Och då har jag inte nämnt alla pytsar och bråte som finns. Man kan ana utbyggnaden och de tegelpannor som fortfarande inte lagts tillbaka. Så har det sett ut sedan vi var på första visningen för tre år sedan. Inte en pinal har rört sig ur fläcken. Med Alfrida fick vi full insyn till stöket. Det är vare sig hon eller vi glada över. Så ett plank blir det åt det hållet och med en klättrande klematis så det ser trevligt ut på hennes sida. Men hur det ska se ut där har vi inte klart än. Vi funderar, drömmer och funderar igen. 

Vi har satt lite rådjursgodis i krukorna. Penséer, hyacinter och tete a teter. 

Och gula utropstecken i min underbara Byarumskruka