Nationalmuseum äntligen i färg

Jag känner mig som en fjäril som får sträcka ut mina vingar av färg efter många år i en snäv ton-i-ton-puppa. Av allt spännande som relanseringen av Nationalmuseum inneburit, är det ä ndå färgvalen på väggarna som får mig att utbrista, Äntligen!

Jag har inte varit på Nationalmuseum än, men det finns tid för det. Nationalmuseum har alltid varit en återkommande plats för inspiration. Och nu kommer vi att bli bästa vänner. 

Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i den till synes evighetslånga pastelliga trenden som varit så förhärskande i massmedier och inredning i skandinaviska offentliga miljöer. Visst har jag bedårats, men aldrig fullt ut tilltalats av det. Lyckligtvis finns instagram och pinterest.  Och jag har behövt resa till London och se färgkombinationer och mönsterspel som tilltalar min estetik.

Man kan ju använda färg i inredningen på tre sätt (minst):

1) ton i ton - exempelvis blekrosa och vinrött,

2) olika färger men i samma färgmättnad - rosa, ljusblått-gult och grönt eller

3) genom att jobba med accenter, tre detaljer som färgklick.

Accenter

Jag kommer allt som oftast tillbaka till accenter. Blickfång och ögondragare. Det känns som NM invigningen är en fräsch start på de klara färgernas återkomst. Jag vädrar morgonluft. Jag flyger iväg med mina fjärilsvingar och ser fram emot att få se fler restauranger, hotell och butiker som bejakar färgklickar. 

I våningen här i stan har vi en ganska neutral bas eftersom vi har mycket öppna ytor och allt behövde kännas lugnt och harmoniskt. Vi målade hallen knallröd för att få en woweffekt när vi flyttade in.  Ni som följt mig länge vet att vi  har funderat på att måla om den och gult har funnits med i tankarna. När jag såg de solgula väggarna på Nationalmuseum kände jag instinktivt att den nyansen är det. Vi måste ha solgula väggar. Nu ska herr J bara med på tåget, men hur svårt kan det bli? Att välkomnas av en evig sol vill väl alla, tänker jag. 

Mer nationalmuseum

I allt efter-valet-kaos och strandade Nobelplaner känns det väldigt härligt att glädjas åt något som är suveränt genomfört och väldigt lyckat. Jag tänker; låt oss ge "nobeltomten" på Blasieholmen till de som förädlat Nationalmuseum och låt dem få utvidga sin verksamhet. De har visat att stockholmarna visst är beredda på modig arkitektur om det är bra gjort. 

Och bygg en ny årsring i Stockholm med Nobelcenter som en ny attraktion i ett framtidsområde. Jag tänker antingen Norra Djurgårdsstaden vid vattnet á la operahuset i Köpenhamn eller i Hagastaden, med nya Odenplanstationen inpå knuten.

Sluta sura nu Heikenstam och bli lite visionär. Det hade Nobel gillat. Och jag med. Tänk om vi kunde få en riktig arkitekturikon igen. Hundra år efter Asplunds Stadsbibliotek och Skogskyrkogård är det väl på tiden. Jag får återkomma till detta med arkitektur i ett annat inlägg. Tills dess glädjer jag mig åt bilder med färg.

Lila sägs vara en färg vi svenskar har svårast för har jag läst. Men vem kan motstå detta?

Fint att man valt att hänga konst och föremål tillsammans. Det ger en bättre överblick och man förstår tidsandan bättre