Tomtesamlingen, ett relationsmanifest

Det som gör en bostad till ett hem, ett stiligt hem, är inte de lyxiga detaljerna. Det är istället årsringarna. Nytt och nött. Det ärvda och det åtrodda. Studentpresenten och det första gemensamma inköpen. Och till sist, det som kommer med partnern. Hur man hanterar dessa bihang till sin älskade, blir som ett manifest i relationen, make or break.

Under relationens första stapplande steg var det där som stämmer överens små viktiga befästelser. Aha, du gillar också julen, vilken tur. Du vill helst inleda första advent i Uppsala domkyrka, wow, det har jag alltid velat göra. Ni har stor familjemiddag på julafton, det vill jag vara med på.

Vid sidan av det, skapar man nya traditioner tillsammans. Som att vi redan första visningen i den här lägenheten tänkte hur stor och fin gran vi skulle kunna ha. Det blev avstampet till vår grej, granen, med allt dess pynt. Jag har visserligen alltid gillat doften av rödgran och förväntan som ligger i luften när man klär granen inför julafton, men det har stannat där. De första årens granar här i Lärkstaden var också lite blygsamma och trevande i jämförelse med de senaste årens.

Till julsaken hör att vi förlovade oss i London den 3 december, ett år efter att vi blivit ihop. Och så gifte oss i maj och flyttade in här i september året därpå. Jo, det gick ganska fort. Inför första julen i våningen åkte vi åter till London. Det var då vi inledde vårt första gemensamma projekt, den samling som nu pryder vårt träd. Nästan allt är köpt i London. På vår tre-åriga förlovningsdag i London köpte vi bland annat en ask med tre röda hjärtan. Dem tycker jag mycket om.

Det viktigaste med julen 

Den första julen kunde vi navigera ganska väl i våra olika personligheters skilda idéer och önskemål kring jul, och genom åren har vi fått ett gemensamt uttryck som blivit vårt. Allt var frid och fröjd tills vi närmade oss andra advent. Lägenheten var fint dekorerat och allt verkade lovande. Då nämndes tomtesamlingen.

Första gången jag hörde ordet tomtesamling ville jag nog inte riktigt lyssna. Jag ville inte få in i min hjärna att det skulle bli tomtar överallt. Jag är väl kanske som tv-Ernst som föredrar den grå gårdsnissen i ullkläder och näverskor framför den runde amerikanske röde i släde. Tomten ska märkas men inte synas, typ. I mitt barndomshem fanns i princip inga tomtar.

I herr J:s barndomshem var det tomtar i alla varianter och överallt; i bokhyllor, i trappor, på gardinstänger. I varje rum fanns det små tomtestilleben av utvalda tomtekombinationer. Det hade jag förstås upplevt och tyckte var ganska mysigt och fint. Det fanns alltid en förväntan kring detta att hitta alla tomtar i svärföräldrarnas hus som var rolig. Men tomtar hos mig, nej. Jag tycker till och med att var något lite läskigt och nyckfullt över tomtar.

Samtidigt såg jag ljuset i ögonen när herr J glittrande pratade om sin tomtesamling. Jag kunde förstås inte säga nej. Jag frågade diskret hur många tomtar som fanns i den där samlingen, som för att stålsätta mig. Det visste han inte riktigt. "Kanske fyrtio femtio tomtar, så där". Jisses, tänkte jag. Är det några som betyder mer, undrade jag lite försiktigt med fasa i rösten. "Oh ja", svarade herr J och ville framvisa allt. Alla betydde allt och de allra fulaste ur mitt perspektiv var de käraste. Det handlade alltså inte längre om att bara acceptera tomtesamlingen, jag behövde lära mig att älska den.

På landet har vi numera lite tomtar på skojiga ställen. Här hemma i stan har vi en och annan tomte i lägenheten. Resten av samlingen står på en samlad plats som i ett tomtelandskap. Jag har accepterat det och flyttar på dem när jag fotograferar, ha ha.

De senaste åren har porslinstomtarna av olika varianter fått stå tillsammans på ett bord. I år kom vi på att det kanske vore roligt att lyfta in dem i en av nischerna. Vi skojade också med sonens kusiner om att det skulle bli vernissage och förevisning denna jul. Så jag gjorde en skylt och hängde den i sytråd ovanför nischen. Det blev så bra. Så nu har tomtesamlingen fått sin permanenta jul-plats. Den har också utökats med åren. Det finns inte en enda tomte som jag själv skulle valt, men de är min älsklings ögonstenar och en självklarhet i vårt hem.

I inredningssammanhang pratar man ofta om att tillföra något som skaver i ögat, något som bryter av det perfekta. Kanske är tomtesamlingen det för mig. Vår jul är ingen jul utan tomtesamlingen. Det är vi båda överens om. 

Föresten, julen varar än till påska, sägs det. När den första chocken med efterföljande acceptans lagt sig den första julen kom nästa chock. Det fanns också en samling med påskkycklingar. Men det är en annan historia.