Det var en kväll i juli, när sommar’n är som bäst

En av sommarens minnesvärda kvällar är inte från någon strand i utlandet utan kvällspromenaden från Östermalms saluhall, längs Strandvägen till Rosendal och Waldemarsuddes trädgårdar och så tillbaka. Det var en kväll i juli, när sommar’n är som bäst. Och jag strosade med min bästis i vått och torrt, tittade på blomarrangemang och fick prata om allt som är väsentligt i livet.

Jag gillar att gå förbi den här skylten med texten ”This is a corner of a larger field”. Det är något tänkvärt över orden och sätter det egna livet i ett större perspektiv. Jag reflekterar alltid över meningen när jag går förbi. Den är placerad i närheten av Rosendals trädgårdars stora kompostanläggning och jag reflekterar över textens fortsättning, som skulle kunna vara ”and you better take care of it”. Det står ingenstans vem upphovspersonen är, om det är ett medvetet verk eller om någon placerat den där, och den har fått stå kvar. En del av mig hoppas att det är det senare. 

Trädgården på Waldemarsudde är nästan allra bäst i juli. Jag måste gå förbi och dofta på Heliotropen (bild ovan) som doftar så kraftfullt och ljuvligt. Förra året hade jag en kruka, men den åts av sniglar så det blev aldrig som jag hoppades. Nästa sommar kommer jag att ha Heliotrop och praktvädd någonstans. Då finns förhoppningsvis både orken och möjligheten. 

Tycker så mycket om blickfånget med Millesskulpturen (bild nedan). Den gör sig som blickfång under alla årets säsonger och kanske allra bäst en julikväll. Genom åren har det blivit flera inlägg på bloggen om Waldemarsudde. Ännu fler bilder finns i mobilen. 

Sensommar på waldemarsudde

Höst på Waldemarsudde

Beckholmen är en dold pärla i Stockholm. Det är fint att det får vara lite genuina varvsmiljöer kvar i Stockholm. Det är ju en del av vårt arv. Här ligger fantastiskt välskötta träfartyg med mahogny och teak utan en skråma och med många timmars lackande bakom sig. Jag har själv haft en segelbåt med mahogny-inredning, så jag vet hur många timmars slipande och många lager lack som krävs varje år för att båten ska se ut så. Respekt!

Jag skänker då en tanke till min gamla träslöjdslärare Weding som försökte pränta i oss glädjen i att ”ta ett tag till med ettans sandpapper”. Han hade nog godkänt mitt slipande. Weding var en lite halvkolerisk och skrämmande figur och hade sin speciella metodik att lära ut saker och ting. Minns någon som hade svarvat lite för länge, så att botten blev för tunn och han demonstrerade detta genom att ta i för kung och fosterland och slå sönder den med sina bara händer. Ingen vågade därefter svarva tunt. Och man vågade inte visa fram något där man inte ägnat minst en träslöjdslektion åt ettans sandpapper. 

En lite ovanlig vinkel på Gröna lund.

När jag kom hem satt maken i sitt favoritfönster. Vi har ju också en balkong, men den här platsen är ganska mysig, om man inte har svindel förstås. Och det har jag. Men i teorin är det en härlig plats. Vi bor ju uppe i taket på vårt hus med djupa nischer följt av ett litet staket. 

Det är inte bara kvällarna som är ljuvliga. Det är så härligt att kunna öppna balkongdörren och vädra ut. Även när det är vindstilla kan man få lite korsdrag med fönster åt tre väderstreck.