En rokokosekretär har flyttat hem

I helgen har jag och herr J möblerat om för att sekretären från rokokoperioden ska få sin plats. Det ledde till lite fler omflyttningar. Det är som dominobrickor när en ny möbel ska hitta sin plats. Det får följdeffekter även om det blev efter vår ursprungliga idé till slut. Den äldre senbarock byrån fick flytta ut i matsalen och det blev bättre. 

Det är roligt att det blev just en sekretär från rokokoperioden. Sekretären som möbel utvecklades i Frankrike på 1730-talet efter italienska förebilder från 1500-1600-talet. Det är med andra ord en tidstypisk modemöbel. Den som lät tillverka en secretaire som den här, hade makt och inflytande. I lådorna förvarade man sina skrivdon och sigill. 

Den här sekretären är svensk rokoko från 1700-talets andra hälft. Den är fanerad med valnöt och med inläggningar av ljusare träslag. Den har en utfällbar skrivklaff med lådinredning. Underdel med två stora lådor, beslag av mässing och skiva av kolmårdsmarmor

Varje möbel i ett hem har sitt uttryck och sin personlighet. Och vår sekretär behöver både stå i blickfånget och ha yta. Det är en underbar möbel. Det mörka träet, inläggningarna i ett vackert rutmönster och de gracila beslagen. Jag drar handen över klaffen och känner varenda spår av tid och hantverksskicklighet. Den är praktfull. 

Jag är så glad. Både för möbeln i sig och för att den är en del av min egen historia. Den kommer från min farfars föräldrahem. Därifrån flyttade sedan till min farfars bror Fritiof (som uppmärksammas på Stadsmuseet) Dessförinnan stod den alltså i hans mammas, min gammelfarmors, barndomshem. Från det hemmet kommer också rokokospegeln ovanför som jag har ärvt genom en annan tant för några år sedan.

Läs inlägget om nya stadsmuseet

Tillsammans efter 200 år

De här möblerna har inte sett varandra sedan mitten på 1800-talet. Nu finns de på samma plats igen och det känns så roligt. Det här är inget som vi ärvt, utan en släkting tipsade oss om att en släkting i en annan gren skulle sälja den, så vi har hållit ögonen öppna på auktionerna. En sekretär var kanske inte det mest nödvändiga, men den rätta.

Ju äldre jag blir desto viktigare blir historia. Också min egen. Jag gillar minnessaker. Med dem lever betydelsefulla människor vidare. Jag påminns om dem och vad de står för. Nu och då flätas samman. Och det är både en glädje och en stolthet i att få föra något vidare i familjen. Det adderar ett extra affektionsvärde när något har en berättelse med sig. I antikvitetsbranschen kallas det proveniens, även om detta är av mer personlig karaktär. Och den är inte helt oväsentlig. Nu bidrar vi till att förvalta ett stycke hantverkshistoria till framtiden. Snacka om hållbart, tala om vintage. Jag hoppas att nästa generation förstår värdet.

Foto: Stiligahem

Foto: Bukowskis