Västkustlängtan

Den här vyn har jag upplevt så många gånger, fast några hus längre bort. Ena ögat mot kilen och andra ögat mot en horisont i solnedgång från glasverandan. Somrarna hos farfar och farmor har ett särskilt skimmer över sig. 

Min syster och jag hade rummet på övervåningen mot baksidan. Vi kunde sträcka ut handen genom fönstret och äta stora svarta bigarråer. Där låg vi och lyssnade på radioföljetong och åt. Minns både soliga och regniga eftermiddagar som mysiga i vårt rum. Under sen-eftermiddagen hörde vi fiskaren puttra in med sin båt. Vi sitter vid bordet i glasverandan och spelar yatzy.  "Ska vi ro över och se om Ivarsson har några räkor?", frågar farmor.  Vi rusar ned för de många trapporna, och tar båten över kilen och handlar nykokta räkor eller pinfärsk fisk från relingen. 

Allt följde ett visst schema hos farfar och farmor.

Frukost klockan nio, surmjölk och knäckesmörgås klockan 12, alltid i köket. Efter det var det "tea" klockan 15. Middagen, som serverades klockan 18,inleddes alltid med en sherry för de vuxna och en 33 cl Pommac som vi syskon delade på i lövtunna selterglas. En "l’heure bleue" i sällskap av farmors hembakade ostkex.  Klockan 21 avslutades kvällen med en styck rollokola på balkongen på övervåningen under vackra kvällar. Vi blev alltid nattade genom att farmor bäddade båt. Hos farmor sov man inte i påslakan utan med lakan och filt. Jag vet inte om jag egentligen gillade det, men det kändes tryggt. Och farmor gillade det. 

Farfar och farmor bodde många år i London och var anglofiler. Hos dem hemma i Stockholm provade jag Christmas pudding med brandy-butter för första gången. Hos dem minns jag stiltonost. Därför drack vi alltid "Tea". Annars är farmor förevigt förknippad med  Babar. Den gamla damen i boken påminde om min farmor på något sätt. Hon läste om Babar för min syster och mig. Hon uttalade Artur, Pom och Flora på det där eleganta sättet man gör i journalfilmer. Vi satt som tända ljus på en pall klädd i det gröna Svenskt Tenn-tyget elefant och levde oss in. 

Fina minnen

Min farmor var mager och kändes skör som en sparv. Ändå fanns det något väldigt starkt över henne, precis som damen i Babar. Kanske var det hon, i ett tidigare liv, fantiserade jag. Min farmor körde nämligen lastbil till Norrland under andra världskriget. Hon pratade också flytande franska. Hon var stark. 

Jag niade min farmor så länge hon levde. Ändå stod hon mig väldigt nära. Jag var en himla jobbig unge, som trotsade och gjorde tvärt om. Farmor var en av dem som accepterade mig som jag var och vi pratade om ganska djupa saker. Hon accepterade den tvära pojkflickan för det hon inte var också för den delen. Hon initierade samtal om saker. Farmor förknippar jag med så mycket fina minnen. Och mycket kärlek. Och berättelser om släktingar. Och somrarna på Östersidan i Fiskebäckskil. Jag har ärvt några saker av min farmor och farfar som jag tycker mycket om. Jag tycker minnessaker är viktiga.

Morgondoppet