För tre-fyra år sedan bestämde jag och herr J oss för två saker; att fasta från godis, chips, ost, vitt bröd och vin under en månad, från mitten av januari till mitten av februari samt att gå 70 000 steg i veckan. Vi kände båda två att vår begränsade tillvaro medförde vanor med för mycket av det goda. De sjuttio tusen stegen har vi sedan hållt i princip varje vecka sedan dess, med ganska få undantag. 

 

När livet förändrades i våras blev jag deprimerad och jag tappade livslusten och initiativförmågan. Allt kändes mörkt. Det var en ovanlig känsla. Jag är i regel ganska jämn i humöret och har en positiv approach till livet. Jag fick acceptera att det var så.

 

Vi som för det mesta brukar ha fullt program och finner också en glädje i det, fick inte alls något gjort. Det stämmer förstås inte när jag ser tillbaka på året, men känslan i kroppen var apatisk. Vi brukar skämtsamt kalla oss adhd-familjen. Det är visserligen bara en i familjen som har diagnosen och lider av konsekvenserna av en ständigt orolig hjärna. Det jag menar är att vi alla har svårt att vara stilla någon längre stund. I våras tappade jag dock helt lusten att göra något alls. Jag ville bara vara. Inte ens trädgården lockade och vi gjorde bara ett fåtal båtturer. Det här var året då jag skulle förkultivera och odla, men så blev det inte. Vi gjorde inte heller några större planer för sommaren. Jag skulle komma igång med det sociala, med träningen och blogga ännu mer, men fann mig istället i ett vacuum. Det fick vara så.

 

Under åren där vi levt under en övermäktig stress har jag lärt mig A c c e p t a n s. Det innebär att ärligt kunna se sina tillkortakommanden, styrkor och svagheter och acceptera att jag bara är en enkel människa. Om jag inte orkar, så orkar jag inte. Jag gör det jag måste och har tvingat mig själv till att hålla rutiner. Perspektivet ”Fake it until you make it”. En vacker dag kommer lusten tillbaka. Det tog sex, nästan sju månader, innan jag började känna igen mig själv. Fast jag är inte där än. Om jag inte svarar på ett sms direkt glömmer jag det. Många tyckte att jag borde sjukskriva mig, och det hade jag kunnat göra om jag trodde att det skulle hjälpa. Istället bestämde jag mig för att hålla i den rutin som hjälpt mig mest under alla dessa år, jobbet. Både herr J och jag jobbade i princip hela sommaren, med undantag från sammanlagt 10 dagar. Och det hjälpte mig. Jag fokuserade på annat under åtta timmar och var sedan trött. Det som är rätt för den ena är inte rätt för den andra. 

 

Vi har haft en fin jul och jag har tränat yoga eller pilates i princip varje dag. Är så glad över denna nya vana. Alla goda ting är tre. Så jag tänkte avsluta året med en sammanfattning av tre ting som präglat 2024. Men först lite om julen

Herr J:s vackra bukett står nästan lika fin idag som när den placerades här. Njuter av att se den. Vi klädde granen direkt när vi köpt den, omkring Lucia och andra advent som vi numera alltid gör. I år var det svårt att få tag i en hög gran, 4-4,5 meter, så den vi köpte är bara 3,5 meter hög. Det visade sig att granen inte drack vatten. Herr J läste på nätet att man kunde ge granen ett nytt snitt, så han skaffade en såg. En kväll tog vi av alla dekorationer för att kunna fälla granen och såga. Och klädde granen igen. Det hjälpte dock inte så mycket. Nåväl, förra året var grannen praktfull och vi ville aldrig slänga ut den och i år blir det nog på nyårsdagen. På julafton kom min mamma, gudmor och mina syskon med familjer samt hunden Sigge till oss. Sedan 2021 så firar vi julafton hos oss. Vi firar dansk jul med anka, rödkål och brunede kartoffler på kvällen. Vi inleder kvällen med att ett av barnen sabrerar champagne och efter middagen sjunger vi danska och svenska julsånger innan vi delar ut klappar på rim. Det är så kul att se alla kusinerna, sex killar i åldern 9-21, som skriver fantastiska verser och vågar ta i när de sjunger. Det var en fantastisk stämning. Läs mer om vår jul här

Det viktigaste med julen

 

1. Den långa vägen till träningsglädje

En av de saker jag såg fram emot var större möjligheter att få till en mer regelbunden träning. Jag ville bygga upp coremuskulaturen och få till en stark kropp och en bra hållning. Herr J har legat steget före och har tränat med PT under många år. Det har funnits perioder i livet då kroppen längtat efter gymmet, men den målbilden kändes fjärran. Under våren kom jag i alla fall igång och tränade med PT. Programmet var bra men entusiasmen uteblev. Jag fick till en viss regelbundenhet med träning två gånger i veckan under juli och augusti och som jag hållit i. Nästa milstolpe kom när min kollega Malin initierade yoga på jobbet varje tisdag. Jag hakade på trots motstånd och kände till slut en skillnad.

Då tog jag nästa steg, att boka in mig på gymmets Pilates och yogaklasser. Jag som avskytt att svettas i grupp och i alla år föredragit crosstrainer och maskiner tyckte helt plötsligt att det var roligt. Detta trots att jag känner mig som en Heffaklump. Äntligen kom träningslusten igång. 

Det jag gillar med denna träningsform är att alla har sitt eget rum på sin matta. Jag blir så upptagen av att lyssna till instruktioner och få kroppen att följa med att jag inte ser de andra. Och yogainstruktörerna visar också olika variationer på övningarna så att den supervige och den som har noll kroppskontroll kan utvecklas sida vid sida. Jag märker hela tiden utveckling.

Första gången kunde jag inte göra positionen ”nedåtgående hund” utan att jag skakade i både armar och ben och jag dröp av svett, men nu känns det mer som en viloposition. Jag har gått från att vara på gymmet en eller två gånger i veckan till att nu bara ha en vilodag i veckan. Det känselbortfall jag har i vänstra benet och foten efter ett diskbråck och dubbelsidig ischias för tio år sedan, har visserligen inte försvunnit, men jag har fått igång en rörlighet. Jag har hopp om att återfå känseln och att jag på sikt ska kunna springa utan att få ont. Jag har börjat drömma om att bli riktigt bra på Pilates och yoga. Det är långt dit. Och vissa övningar kan jag inte alls göra. Det är nog en omöjlig dröm, men det bryr jag mig inte om. 

2. Synen på sött

Den här julen har jag ätit för många marsipansgodisar och lussebullar. Det är ok, men nu längtar kroppen efter bönor och baljväxter fast suget efter sött sitter kvar. För tre fyra år sedan tog jag i princip bort sött ur kosten. Det var i samband med vår första ”januarifasta” Det är det bästa jag gjort.

I början uteslöt jag alla söta ingredienser, även honung och matvaror som innehåller socker exempelvis leverpastej, ketchup och kalleskaviar. Jag slutade i princip med pasta. Jag tänkte att jag behövde behandla det söta som ett beroende, alltså nolltolerans för att förhoppningsvis vinna en sund relation. Ganska snart tyckte jag inte ens om saker som smakade sött, exempelvis sötpotatis. Jag använder aldrig söta smaksättare utan att göra det väldigt medvetet och då tycks systemet hålla sig i schack.

Anledningen till att jag tog bort sötsaker var framförallt effekten av sött, och inte konsumtionsmängden i sig. Socker ger inte alls ger någon mättnadskänsla hos mig, utan triggar istället hunger och sug. Även pasta och potatis har den effekten. Istället för att bli mätt, äter jag mer av allt och för stora portioner mat och känner mig ändå inte tillfreds. Suget driver mig också till att småäta och då gärna en smörgås med ost. Socker gör mig också slö i kroppen eftersom min kropp har svårt att bryta ner det, samtidigt som min hjärna blir speedad och orolig. Det tog tid innan jag förstod att min kropp reagerade så, men när jag förstod det kunde jag också se det. Det blev lättare och lättare att avstå, trots att jag lever med en godisråtta. 

Min livsomställning har inneburit att jag nu kan äta sött när det bjuds, utan att det triggar igång matsug. Jag har fått ett mer normaliserat förhållande till sött. Och kan ha det hemma och ta en bit och inte mer.

Men så kom julen med söta ingredienser i allt; I sillen, i rödkålen och griljeringen på skinkan och mitt älsklingsbakverk lussebullen. Och så fanns det full tillgång till mina hemmagjorda mozartkulor och cloettas goda gelégranar. I mellandagarna hade jag spårat in i gamla mönster där jag äter för mycket. Nåväl det var okej. Jisses vad snabbt sockersuget kickar in och fördärvar mitt förhållande till mat. De senaste två dagarna har jag återgått till mina nyare vanor och även om sockersuget lurar bakom hörnet så är jag tillbaka i mitt normalläge.

3. Från jojo till stabilitet

Jag var tjugofem år när jag kastades in i klimakteriet efter ett år med cancer. Jag lever hurra, men också med konsekvenserna. Min kropp förändrades och sedan dess kämpar jag med min vikt. Jag skriver kämpar, för att det är en kamp. Jag går generellt sett upp några kilo varje år. Och varje vår kämpar jag mig av med dem. Jag har prövat alla möjliga dieter genom åren. I grunden äter jag bra, men jag gillar ost, smör och sås. Jag tänkte att jag vill hitta ett kaloriintag som är möjligt att hålla resten av mitt liv och där jag håller en stabil vikt.

I augusti gick jag med i Viktväktarna och räknar sedan dess points varje dag. Morgonens rågbrödsmacka med ost blev istället en knäckemacka med superminikeso. Jag plockade bort såser, ost och creme fraiche och äter i princip bara ren mat. Jag äter lagad mat en gång om dagen och äter antingen 0 procentig grekisk yoghurt med banan och kanel eller omelett med keso och grönsaker den andra måltiden. Och så några riskakor, cashewnötter eller så till mellis. Enligt VV har man ett antal så kallade extrapoints som man kan krydda tillvaron med och som ingår, men det funkar inte på mig, så jag låter dem för det mesta vara. Jag har en låg förbränning, så är det bara. En dag i veckan tar jag extra points och äter chips och vin, men annars håller jag mig i princip till mina nya vanor. Om jag ska gå bort på en middag ser jag till att äta sådant som VV kallar nollpointsmat till lunch; dvs ägg, fisk och kyckling samt grönsaker mm. Då kan jag hålla mig inom ramarna genom att välja det jag vill medvetet. Ibland har det blivit en liten efterrätt, ost, en liten tårtbit eller någon sås. Det bästa är att jag har gått ner några kilon och nu ligger stabilt. Detta var min målsättning. 

Det fanns många föresatser under det här året och som inte blev av. Det blev inte bloggat så mycket som jag trott och jag har flera halvfärdiga inlägg som inte blivit färdiga. Det här inlägget är förklaringen.

2024 blev istället ett annat år där fokus har legat på den egna hälsan och på återhämtning och acceptans. Jag ser med förhoppning fram emot 2025. Jag vill tacka dig som tittar in här. Ni har blivit fler som prenumererar på inlägg och jag får trevliga mejl i min inkorg från flera av er. Tack så mycket för förtroendet. Snart kommer det ett nytt och lite mer inredningsbetonat inlägg.

 

Foto: Stiligahem