Lewerentz på Arkdes

Vi var några väninnor som för en tid sedan diskuterade vad vi hade blivit om vi inte valt den karriär det blev. Arkitekt svarade jag när det blev min tur, eller möjligtvis industridesigner. Jag har tagit semester denna fredag och ska bara förkovra mig och vara i nuet med alla sinnen. Sigurd Lewerentz är för mig synonymt med världsarvet Skogskyrkogården och där har jag haft svårt att skilja ut hans uttryck från den av Gunnar Asplund. Det kändes som den perfekta starten på dagen.

Det var därför med öppet sinne jag klev in i utställningen på Skeppsholmen. Jag blev väldigt berörd av det som visades. Lewerentz känsla för proportioner bygger på de klassiska, fast med annan viktning än vad som är brukligt: det är smala tak och höga huskroppar.

Hans fascination för form, för entréer och spel mellan det öppna och stängda fångar mitt intresse. Jag känner en estetisk samhörighet. Det finns fulländad perfektion i verken. I min fantasi förstår jag hans estetiska uttryck. Jag ser, och gillar allt. 

Foto: Stiligahem

Många olika varianter och idéer. Det är roligt att se en gestaltning på så tidigt stadium. 

Det finns stora likheter mellan detta, idéer för Skogskyrkogården, och tunnelbanekiosken nedan. Balansen mellan ljus och mörker.

Minns ni de gamla biljettluckorna i tunnelbanan? Jag vet att jag reagerade när de togs bort. Inte för att jag tidigare tänkte på utseendet, utan för att jag inte störde mig på något i dess utseende. Det är ganska ofta så att jag ser något och genast funderar på hur formen kan bli bättre. När något överensstämmer med min estetiska kompass, så registreras bara formen i mitt undermedvetna. Nu här i utställningen ser jag formen och tycker mycket om den. Intressant att se hur spelet mellan öppet och slutet kommer igen i Lewerentz form.

Det var särskilt intressant att se hans inspirationsmaterial och bilder på såväl landsbygdslador som gatumiljöer i Italien. Resan till Pompeii kom att påverka hans formgivning.

Ett urklipp från Le Matin 1920. Kan man inte se att detta inspirerade till utformningen av Skogskyrkogården?

Jag filosoferar vidare. Det blev inget konstnärligt yrke för mig. Det blev istället ett annat yrkesval, och som jag tyckt mycket om genom hela livet. Jag funderar ändå en stund på varför, eftersom jag så gott som jämt klurat och funderat på hur vardagsföremål kan utvecklas och att jag ändå är passionerat intresserad av form. 

Jag tror att det grundar sig i att jag saknar själva förmågan att konkretisera den inre bilden. Det finns någon slags estetisk perfektionism i mig som verkar som en hämsko. Jag har nog alltid haft ett dåligt självförtroende på området. Dålig förmåga också. Istället njuter jag av att uppleva andras verk. Det är ju också en förmåga. 

Då och då möter jag formgivare vars uttryck överensstämmer helt med mitt inre. Stunder då jag verkligen ser. Då blir jag berörd på djupet. Det är ofta just rum, rumslighet eller byggnader som har den effekten på mig. Den här utställningen har i all sin lågmäldhet just det visuella berättandet som rör mig på djupet. 

Kanske är det inte alls utställningen utan min sinnesstämning. Trötthet efter en intensiv vecka, behovet av att fly bort från vardagens plikter och en önskan om att känna kraften som kommer från fri inspiration. Kanske är det min öppna sinnesstämning. Hur som helst säger jag tack till Sigurd Lewerentz för mötet. You made my day.

När jag går ifrån Arkdes känner jag mig påfylld trots regntunga skyar. Det blir den här bilden, lite mer konstnärlig än vanligt. Kanske kan man ana inspiration av Lewerentz proportioner, eller inte.