Ellen Keys Skönhet för alla

Bilden föreställer Ellen Keys park i Stockholm.

Ellen Key förordade ljusa och luftiga hem i motsats till den stil som var på modet som beskrivs som ful och ohygienisk. Fulast av allt, enligt Ellen Key, är den stil som råder i staden på 1880-talet med onödig ornamentik och mörka gardiner och väggar som beror på att det är byggmästare som bestämmer hur det ska se ut.

”Men under slutet av 1800-talet kan man om Sverige säga att smaken  där skydde rikedomen i lika hög grad som fattigdomen och sålunda blev alldeles hemlös. Ur Skönhet i hemmen

Ett vackert hem är en plikt

Ellen Key driver tesen att vackra hem inte är bara är till behag, utan det är en plikt som alla kan uppnå oavsett ekonomi.

”Men det är alldeles visst att en var, som har skönhetssinne, kan åstadkomma en viss harmoni mellan det nyttiga och det sköna, ifall man icke förväxlar det senare med lyx”

Hon lyfter fram några nycklar till det stilfulla genom att exemplifiera med några personer som skapat hemtrevlighet med enkla medel genom: enkla ornamenteringar, räta linjer och en sammanhållen färgskala. Bästa exemplet, anser Key, är Carl och Karin Larssons Sundborn ”vilket med enkla medel nått det hemtrevligaste och mest personliga intryck”

Ellen Keys inredningsnycklar

Hon fortsätter sedan att kommentera olika delar av inredningen, utifrån tidsandans självklarheter. Det som väljs ut och det man inte skriver om säger väldigt mycket om tidsandan. Modeordet nummer ett i början av 1900-talet är ”hemtrefvnad”. Det är det eftersträvansvärda hemidealet.

Hon beskriver lampor, soffor och då särskilt inventionssoffan, lavoiren, stolar, porslin, draperier, gardiner, mönster, sängar, bordlöpare, kopparstick, oljefärgstavlor och mycket mer. Här är några av hennes käpphästar

• Stickade och virkade små dukar, borddukar samt vita överdrag likställs med torkvindar med döda vita fläckar
• Det vita duktyget är vackrast då detta ger det bländande intrycket av renlighet
• Blommor ska absolut inte vara konstgjorda, utan en kvist, sparrisgräs, tistel är vackrare då levande växter ger ett intryck av ”friskhetens lycksalighet”
• Arbeten med kork, hår, vax, fjädrar är med sin bräcklighet inget mer än fula dammgömmor
• Ljusa svenska träslag föredras framför de mörka ”Hur väl till mods man känner sig i rum med de ljuspolerade möblerna i björk och alm”. Det var otroligt trendigt med björk vid denna tid.

Handfasta råd till den osäkra

Ellen Key ger också handfasta råd till den osäkra och den utan medel

• Om man är osäker ska man låta träet ha sin naturliga kulör och form eller möjligtvis betsa, men det laserade helröda, helgröna eller pärlvita är vackrare än det omålade. Svart är dystert.
• En hylla med snyggt hållna böcker, några välskötta växter, ett par goda träsnitt och ljustryck genast ett intryck av trevnad och förfining.
• Det är smaklöst att sätta tallrikar på väggen, medan det är smakfullt att pryda panelhyllan i matsalen

Mattor där man inte tvingas trampa på människor och djur

Hon har en lång utläggning om golv och mattor. På golvet skulle man gärna ha ”Nöthårsmattan i ett par klara färger” eller ”vackra trasmattor som bildar vägar på golvet”

Nöthårsmattor är förövrigt en kombo av ull och nöthår, en mattyp som blev ett av den samtida Märta Måås Fjetterströms signum.

Mattor får däremot aldrig spikas fast, då det är ”en av de äldre tidernas ohälsosammaste vanor”. De ska istället läggas lösa.

Orientaliska mattor är bra, men endast de med geometriska mönster. Figurer och landskap ska man däremot undvika då det är ”obehagligt att nödgas trampa på landskap, människor och djur”

Nya golv kan vara fernissade, men gamla golv måste först tätas eftersom de har springor. Då är det mer praktiskt med linoleummattor, helst de helröda eller helgröna anser Key.

Goethes färglära och nervsjuka

Ellen Key var precis som många andra under hennes tid påverkad av Goethes färglära som bland annat gick ut på kulörers emotionella och symboliska betydelse, komplementfärger eller ton i ton.

”Komplementfärger är det lättaste sättet att nå en vacker färgverkan” och att det är ”vackrare när färgskalan ljusnar uppåt än nedåt”. Och den då självklara bården bör vara smal

Om man ska ha tapeter ”bör man lika noga som man aktar sig för sjukdom eller skulder, akta sig för de mörka tapeterna.

En ljus tapet påverkar hälsan menade Key och hänvisade till vetenskapen. ”Det är till skada för nerver som ögon att mötas av det fula, röriga och meningslösa! Man har nämligen vetenskapligt utrönt makten av lugna, varma, glada färger, som ej endast stegra de friskas livsenergi utan även verka stillande på nervsjuka”

Vardagsskönhet

I den andra essän ”Vardagsskönhet” handlar om konsten att leva. Ellen Key kåserar kring att många anser att det är svårt för enkla människor att leva efter Goethes citat ”Man borde varje dag se en tavla, höra någon god musik, läsa i en värdefull bok eller åtminstone en god handling”.

Goethe är enligt Key ”en av de största andar mänskligheten ägt. Key menar att det inte alls är svårt då det finns museer, billiga reproduktioner av målningar och böcker som doneras. Ett rikt liv handlar om förmågan att ta tillvara ”tillvarons verkliga skönhet och rikedom” anser Ellen Key.

Festvanor

Dn tredje essän Festvanor handlar om att människan låter lättjan ta över istället för att förstå att repetitiva årliga traditioner ger livet djup och innehållsrikedom.

”den vackra, starka konservatismen dör ut, att hemlivet allt mer saknar den fasthet och skönhet, vilka giva djup åt hemkänslorna och åt fosterlandskärleken”.

Även om orden är tydligt tidigt 1900-tal så håller jag med om essensen, att traditioner stärker sammanhållning och befäster relationer. Därefter går hon igenom högtid på högtid med uppmaningar och förargelser. Hon menar att varje hem har en plikt att göra både vardag och helg innehållsrik, för barnens skull. Den som besöker hennes hem Strand vet att hon levde som hon lärde på denna punkt. Hon gjorde otroligt mycket för barnen i området. Själv hade hon inga egna.

Beskrivningen av julen känns fortfarande aktuell; ”men annars består julens firande numera egentligen i hopandet av nya läckerheter och i massor av julklappar. Ingendera delen främjar den poetiska julstämningen”

Beskrivningen av första maj blir däremot som en historielektion.

”Intet heller firas första maj som förr med våfflor och mjöd, av vilket man drack sig märg i benen! Om hemmen i en tidsenlig form återupplivade den gamla leken mellan de utklädda vinter- och vårkungarna, skulle barnen erhålla ett oförgätligt minne av vårens återkomst.

Skymningsbrasan

Kärleken till den öppna spisen är märkbar i den sista essän Skymningsbrasan. Där romantiserar Ellen Key kring brasans funktion som ljusbärare under vintern.

Hon menar att ”alla nordbor är rättrogna sol- och elddyrkare” men att vi inte lever efter ”denna religion”. Vi stänger in elden i kakelugnen eller ännu värre; vi låter bli att elda. Och det oskicket ligger bakom denna essä.

Hon lyfter fram ”eldprovet” som handlar om att man berättar sagor om vad man ser i elden och eldens betydelse och livgivare för våra förfäder ”där elden under en stor del av året ersätter solens värme och ljus”.

Man kan säga att den sista essän är en utvikning från den första, Skönhet i hemmen där hon på något sätt förklarar varför det i hus från tidiga 1900-talet sällan finns kakelugnar, utan istället öppna spisar. Det är roligt att läsa hur Ellen Key inlemmar dåtidens modeord ”hemtrevnad” i beskrivningen av kakelugn ”man kan nu få enfärgade, mörkgröna kakelugnar av gammaldags form. Och näst efter öppen spisel är en sådan stor kakelugn det mest trevnadsspridande”