Jag passerade vår öppna hylla i köket under överskåpen och fastnade vid det silverstilleben som står där just nu. Många av tingen har sin permanenta placering där, men vi, mest herr J brukar flytta runt på sakerna något. Jag är mycket förtjust i föremål med uppsvängda hänklar.

 

Denna kväll fastnade mina ögon vid hänklarna på gräddkannan och på saltkaren. De har den perfekta uppsvängda böjen, stolta som svanhalsar och precis så som det ska se ut när det är gustavianskt vid slutet av 1700-talet. Även vår sockerskål skulle passa in här.

 

Jag har det lite så att när jag ser något som har den perfekta formen, så sjunger det i kroppen och hela min kropp blir lugn och harmonisk. När man har sett den perfekta formen, så blir det på något sätt en norm. Allt annat jämförs med den. Det finns hundratals gräddkannor i silver likt den vi har från 1780-1790-talet. De skiljer sig alltid på någon punkt. De kan ha en spetsigare form, lite variationer i dekoren och så är det förstås hänklarna. De ska ha den rätta knycken och vara helt rätt i dimensionerna. Det är inte lätt. Och efter att ha sett ett antal genom åren så vet jag exakt vad jag gillar och inte.

 

Förra året, eller om det var julen, så tillkom gräddkannan till vår silversamling. Den har just den där perfekta formen och balansen med sitt vackra pärlband i silver. Jag insåg i morse att jag faktiskt varken skrivit om den eller om de två saltkaren som nu står i hyllan. Så det fick bli så.

 

Jag ser fram emot att träffa maken och att gå på en middag hos vänner. På söndag blir det födelsedagsfirande hos min bror och så ska jag träna och köpa mig en fin bukett blommor. Hoppas att du har något trevligt att se fram emot. 

 

 

Foto: Stiligahem