Det är ett återkommande faktum i min heminredning att jag kan drömma om objekt i flera år utan att slå till. Lite elakt skulle man kunna säga att det handlar om velighet, men man kan också säga att det handlar om djupresearch. När jag väl bestämmer mig för ett objekt vill jag vara säker på att jag inte ångrar mig och hellre vill ha ett annat. Då måste man djupdyka i ämnet och se hela spännvidden för att kunna välja. Så funkar åtminstone jag. Och som Robert Broberg en gång sammanfattade det, är ”Målet ingenting, vägen är allt”.

 

När jag väl brukar bestämma mig, så håller jag fast vid föremålet resten av livet. Slow decoration.

 

Antikviteter är mitt intresse och jag kan tjusas och fångas av många olika föremål. Med tiden har jag lärt mig grundläggande ting om ganska mycket. Det finns ett kunskapsträd som får nya grenar och förgreningar och blad. Vissa saker, formgivare och tidsperioder kan jag så mycket om att jag kan pricka rätt ganska snabbt. Annat kan jag ytligt och något ytterligare väntar på att blomma ut. 

 

Intresset för just bergerer har varit puttrande sedan vi flyttade in i Lärkstaden. Då föreställde vi oss båda en bergere-fåtölj i hörnan till min skogarderob. Intensiteten i intresset har kommit och gått, utan att helt försvinna. Ett tag ville vi istället ha två pallar vid fotändan.

 

Så kom småbarnsåren då vi tog ett helhetsgrepp, köpte nytt överkast, gardin och kuddar. Under tiden puttrade intresset på. Jag gillar egentligen alla olika typer av modeller. De strama med hög rygg och de mer böljande. I min minnesbank finns hundratals bilder på bergerer i olika tyger och varianter och miljöer. Det finns många jag skulle kunna tänka mig.

 

I höstas och vintras när vi väntade på att sonen skulle flytta, så pratade vi mycket om vårt hem i stan. Om att vi äntligen skulle måla om och slipa golven i hela våningen. Och allra mest längtade vi efter att göra om i sovrummet. Rent objektivt är det det härligaste rummet i hela vår lägenhet, men det är också platsen för det som blev över. Det praktiska har fått gå före det estetiska. Så tänker nog inte folk som besöker oss, för det ser ganska genomtänkt ut, men det ser inte ut som vi skulle vilja ha det.

 

När sonen flyttade i mars, så intensifierades drömmarna. Det blev drömmar som inte kunde konkretiseras. Luften gick ur kroppen och vi tappade all energi. Fast det har gått några månader och en hel sommar, så säger kroppen fortfarande bara stopp. Visionen är också lite flummig i huvudet även om jag har en halvklar bild. Det får fortsätta att gro ett tag. 

 

Så var jag och herr J på Bukowskis visning av Important Spring Sale i våras. Jag hade som vanligt bläddrat i katalogen och hade några saker jag ville titta närmare på. Men där på övervåningen i matsalen fick jag se något jag inte uppmärksammat i katalogbläddrandet. Där stod den ju, Min bergère. Det är ju naturligtvis precis så den ska se ut, tänkte jag. 

 

Försökte dölja min entusiasm och fotograferade den så diskret som möjligt. Herr J godkände den också. Så när jag kom hem och slog upp den i auktionskatalogen fick jag se att den var stämplad HGK, Kungliga husgerådskammaren.

 

Det kändes lite typiskt mig att förälska mig i ett objekt med kunglig proveniens. Modet föll. Då lär det bli budgivning och fler som vill ha den. För mig hade den kunnat ha vilken proviniens som helst och ingen. Jag bestämde mig för en nivå jag tyckte var okej och så fick herr J ropa hem den till mig. Budgivningen ägde nämligen rum precis samtidigt som jag höll i ett arbetsmöte med min arbetsgrupp. 

 

Efter femton års velande står den i sovrummet bredvid min säng, på en annan plats än vi ursprungligen tänkt oss. Det känns nästan overkligt och jag måste nypa mig i armen. Den är inte så fin i rummet just nu, för inget stämmer med den vision som finns i huvudet. Men när sovrummet blir klart kommer den att vara juvelen i rummet. 

 

Foto: Stiligahem