En Borgilaburk för geléhallon

Jag fick många fina klappar i år, både önskat och oväntat.  Den största överraskningen var en silverburk från Borgila tillverkad 1954. När jag växte upp fanns det alltid geléhallon i den. 

Jag minns att jag tyckte mycket om den kottformade knoppen, den perfekta formen och det särskilda ploppande ljudet när man öppnade burken. Vilket fantastiskt hantverk. Den stod då på ett bord hos min farfar och farmor. Hos mina föräldrar har den inte haft en given plats, utan har tagits fram lite då och då. Jag hade därför nästan glömt bort den. 

När jag skrev mitt inlägg om Atelier Borgila för några år sedan vet jag att jag tänkte på den och några andra föremål jag sett på olika platser och tänkte att de nog var Borgila. 

Stiligahem om Atelier Borgila 

Jag blir glad av att se vackra ting. Jag känner harmoni inuti av att vila ögonen på det fulländade. Från mycket tidig ålder har jag registrerat ting som tilltalat mig, gillat att notera dem åter som vore de kära bekanta. Jag har det så med platser och vyer, sinnlighet, museer, miljöer och ting. - Hej, hej du vackert formade burk, så skönt att få vila ögonen på dig en stund. 

Foto: Stiligahem

Aldrig har jag tänkt eller haft behov av att äga allt det som jag tycker om. Jag har bara känt glädje. Jag reflekterar en del kring detta när mamma har sålt sitt hus och ska flytta till mindre i sommar. Hon involverar oss på ett fint sätt och vi får då och då frågan om vi vill ha några utvalda saker och ting. 

Jag har aldrig tänkt på att saker i mitt föräldrahem kan bli mitt. Och jag har svårt att skilja på det som är affektionsvärde, det som är en del av en miljö jag tycker om och det som jag genuint själv vill ha. Det tar lång tid för mig att processa den typen av beslut. Allt för lång tid. Så lång tid att jag nog upplevs som oengagerad, fast det är precis tvärt om. 

Och när det är något jag funderat på har jag också svårt att sticka fram hakan och uttrycka att det där önskar jag mig. Jag tänker för mycket på alla andra och deras perspektiv att den egna önskan blir osynlig. Det är lustigt att det är så. I andra sammanhang är jag ganska orädd av mig och kan veta precis vad jag vill. Men när det käller känslomässiga saker har jag alltid en låååång startsträcka. Det kan ta dagar eller veckor innan jag kommer på att en kommentar sårade, eller att något betyder mycket. 

Min fina silverdosa är nog ett föremål som hade platsat på en av mina listor  och nu får den ytterligare en dimension. Och när den nu finns hemma hos mig och återigen är fylld av geléhallon känns det både självklart och fint.  

Och jag tänker i turordning på min pappa som hade ett stort hjärta, mina farföräldrar som en gång köpt den och så min mamma som vet att jag skulle uppskatta den.