Brytpunkten mellan högsommar och sensommar märks alltid på skuggorna när jag går genom Humlegården. Solen står inte lika högt lika länge. Solen känns mjukare och bränner inte lika lätt på huden. Det spräda gröna har blivit mörkt mörkt grönt. De daggtunga tuvorna glittrar som diamanter i morgongräset och havet känns som ett sidentyg över kroppen när jag badar.

 

Den blommande tiden går mot sitt slut, naturen peakar och det är skördesäsong. Naturen har gett sitt allt och förmultningsprocessen har påbörjats. Allt det gröna ska bli mull. Jorden ropar redan "Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver" som i psalmen en vänlig grönskas rika dräkt. "Blott Herrens ord förbliver". Det förgängliga och fåfängliga går hand i hand i naturen och i människans liv. 

 

Det finns mycket fint kvar. Jag fortsätter strumplöst i mina sommarklänningar ett tag till. Jag försöker att tänka så. Jag älskar sensommaren. Samtligt är det oundvikligt att trädgårdssäsongen sakta men säkert går mot det mentala idet, då allt i naturen, inklusive jag själv, går i vila tills snön smälter.

 

Jag älskar när den första kyliga dagen kommer och jag tar på mig byxor och jacka. När vi tänder ljus inomhus och eldar brasa. Och alla höstens högtider som jag tycker så mycket om. Men nu infinner sig också det stora vemodet. Det lever tillsammans med säsongsglädjen. Solen skiner idag och det är egentligen bara kalendern som skvallrar om att det är augusti. 

 

Här hemma känns det däremot som ett museum. Alla inventarierna står där vi placerade dem när värmen kom och vi mentalt flyttade till landet. Det känns dammigt och oälskat. En hel del växter har dött och så undrar jag hur länge dricksglaset stått på soffbordet. Jag rensar ur kylen på ägg och selleri som sett sina bästa dagar för några veckor sedan. Vi har ändå sovit här hemma många kvällar. Vi har njutit av stadsljuden och värmen från den öppna balkongdörren och stadens särskilda sommarpuls, men kylskåpet har vi tydligen inte öppnat.

 

Nu ska livet så småningom flytta tillbaka till stan. Herr J köpte en mörkgul solhatt i kruka som står på balkongen och jag viker tvätt och dammsuger. Vi som hade tänkt rensa på vinden och kanske måla om där en regnig dag, men tomatplantorna, de ljuvliga kvällsdoppen och kvällarna på glasverandan på landet lockar fortfarande mer. Några veckor till håller vi kvar i friheten på landet. Kanske kan jag jobba på distans någon dag även i nästa vecka och veckan därpå? Vi har också roliga saker att se fram emot i höst.

 

Augusti är mitt naturliga nyår med förväntningar som inför skolstart. Det är alltid lite skolstart över hösten då man mentalt klär sina böcker i ett nytt papper. Jag har alltid några föresatser kring hur jag ska få ihop den optimala work-life-balance. Mer tid för läsande och mina projekt, mindre tid åt att sträckkolla olika serier. Och så längtar kroppen efter att komma tillbaka till träningen. Jag är ändå rätt nöjd över att jag fått till lite yogande på landet, inte varje dag som jag tänkt men väl några gånger i veckan. Ändå sitter latmasken på magen och vädjar till mig, men kroppen längtar ännu mer efter att maxa och få möra muskler. Det är en härlig tid. Det är augustisommar och vi lever i brytpunkten. 

 

 

Foto: Stiligahem