Ett hav av blåstjärnor

Jag återvänder till platser vid vissa tider på året för att bara stanna upp, förundras över naturens rikedom och låta ögonen se sig lyckliga. Nu börjar blomstertiden den ljuvliga och jag vill inte missa en sekund. Jag har besökt Stockholms vackraste blåa berg - scillakullarna vid Eriksberg och min bröllopskyrka Engelbrektskyrkan.

Jag är en årstidsmänniska. En utomhusperson och en ljussökare. Alla årstider har sin charm, men när solen värmer och jag inte längre fryser då tinar hela min själ upp och väcks till liv. Jag vill springa och jubla ett vårskrik. 

”Följ impulsen att jaga solkatten och titta närmare på skuggspelet..”

Carpe diem. Fånga dagen kan låta lite floskligt, men jag tror att det är väldigt viktigt att bara stanna upp i vardagen. Lyfta blicken från mobilen, jagandet och stressandet och bara se, lyssna, känna och smaka på nuet. Låta det som vi har omkring oss fånga uppmärksamheten. Hur gör man detta då?. Jo följ impulsen att jaga solkatten, titta närmare på skuggspelet, färgerna, formerna. Ge dig en minut att bara göra ingenting annat än att ta in. Jag spar på dessa minnen i min sinnesbank och tar fram dem då och då. Vissa platser är så starkt förknippade med vissa årstider och under söndagen tog jag med mig sonen på upptäcktsfärd. Bilderna är kanske inte de estetiskt vackraste, de är tagna en eftermiddag utan sol och med ett ivrigt barn i ena handen, men för mig är de sinnebilden för den första blomningen då ögonen törstar efter färg. Hurra, för våren. 

Scilla Siberica - Blåstjärna

Scilla som är det latinska namnet, eller blåstjärna,  trivs i halvskugga med fuktig jord.  Har de väl fått fäste sprider de sig gärna och bildar en blå flod mellan buskar och träd. De hör till hyacintfamiljen och är avlägsen släkting med sparrisen. Scillasläktet har 40 arter varav tre förekommer förvildade och naturaliserade i Sverige. Den vanligaste är den ryska blåstjärnan (Scilla siberica). Källa:  Den virtuella floran 

Foto: Stiligahem