My darling sweet peas

Älskade tacksamma luktärter. Att förkultivera på distans har sina utmaningar, men luktärterna lyckas jag med. Igår plockade jag min första bukett. Och nu fylls huset med små buketter i varje rum, ända tills frosten kommer.

Förra säsongen satsade jag på speciella sorter med olika spännande namn. Jag hade stora planer på att kultivera min smak och tänkte att det nog kunde leda till ett livsbejakande nörderi. Det var förstås en väldigt trevlig blomsterprakt. Oväntat nog gav just den utsvävningen ändå inte mersmak. 

Jag konstaterade istället att jag lika gärna kan ha de alldeles vanliga och enkla. Kanske är det till och med så att jag föredrar dem. Så i år blev det rosa påse från blomvaruhuset. 

En del av min eftermiddagsritual

Igår inleddes säsongen där blomsterplock är en del av min eftermiddagsritual. När det är lugnare går jag ut och doftar. Och andaktsfullt plockar jag en bukett rosa ljuvlighet. Om ett tag blommar alla för fullt och det blir nästan svårt att hinna plocka. Då fylls hela huset fylls av generösa buketter. Älskar det.

Foto: Stiligahem

Till saken hör att herr J helst vill att trädgårdens blommor ska vara kvar och inte hamna i vas. Han tycker att de skräpar så snabbt. Jag gör ändå buketter, men kanske inte så många jag annars skulle göra. Och själv tycker jag om det som är på väg att vissna.  Undantaget från trädgårdsblommor och-vas-regeln är luktärter. Jag tror faktiskt att han inte ens gillar dem i trädgården. Att leva med en annan människa, även sitt livs stora kärlek, är att balansgången mellan hänsyn och egna önskemål. Det är det som är ömsesidighet. Med åren har några av hans käpphästar blivit en del av mina - som att ha en damm i trädgården. Och andra saker fortsätter vi att tycka olika. Och det är bra.