Ljuset låg så vackert över vallmoängen i morse när vi gick vår vanliga tur. I skugga blir röda blommor nästan svarta, medan de i sol lyser som utropstecken. Tillsammans med blåklint, vädd och några prästkragar blir det oändligt vackert. Naturen gör de vackraste ögonbuketterna. 

Jag känner mig så tacksam över vårt furuparadis. Det finns så många små detaljer som betyder något för mig. Som att jag önskade att bo i en kulturbyggd där man odlar marken och det finns äldre bebyggelse. Vi bor visserligen i en samfällighet bestående av 60 fastigheter från 70-talet, men det är inramat gårdar och fastigheter som har funnits här sedan 1800-talet, och ännu tidigare. 

Vid havet nedanför vårt hus finns det några gravfält från järnåldern. De är inte utmärkta på plats, men jag har hittat dem i Riksantikvarieämbetets register. Ni förstår ju att jag och Herr J plöjt allt vi kommit över om bygdens historia. Jag funderar också på om vi inte ska anlägga en stig i området för barn och vuxna. Blev så inspirerad efter vår tur till västkusten. Men det får vara ett annat inlägg.