Drömparken i Enköping

Jag har en alldeles särskild kärlek till fotosyntesen, till förmultningsprocessen. Jag tycker om att se årstidsväxlingarna i växterna. Tulpaner ska helst stå i vasen tills bladen faller av och mina stockrosor får inte klippas ner förrän frosten kommer. En skicklig trädgårdsdesigner skapar trädgårdar med växter som har struktur året om, och mästaren Piet Oudulfs Drömparken i Enköping är ett av de främsta exemplen på detta. 

I oktober, när sommaren bestämt är över och luften är kyligt klar, kan jag omfamna den. Det doftar fuktigt och jordigt av alla växter som vissnat och samtidigt bjuder träden på ett färgfyrverkeri. Det är naturens crescendo före vintervilan. Det är samtidigt nu som jag tittar runt i trädgården och tänker att jag måste få in lite fler senblommande växter i min trädgård och några fler strukturväxter som har en form även så här års. Intresset för trädgårdsarbete går ner på minusläge. Det är nästan som om jag blir en annan person. Personen som bara vill vara utomhus är helt borta. Jag går rundan i trädgården, men är helt oengagerad. Och till våren har jag hunnit glömma allt om hösten och bara blickar framåt.

Därför var det så roligt att se Drömparken i Enköping nu under senhösten i mitten av oktober. Fortfarande finns det växter som blommar och rabatten är helt full av växter som ger struktur. Tusen olika bruna toner av växtlighet tillsammans med några lila och vinröda blommor. Drömparken är lika vacker så här års som när jag såg den sist, en sommardag. Kanske till och med ännu vackrare nu, för oss som är förmultningsromantiker.

Tiden kan spela ett spratt. Jag besökte Drömparken i Enköping med min bästis för några veckor sedan. Vi har varit här förut, för några år sedan. Min tanke var att koppla ihop årets höstbilder med dem jag tog då, på senvåren. Jag började söka på bloggen för att hitta fram inlägget och kom till min gamla Solåkra-blogg. Minnet spelar ett spratt. De fyra-fem åren jag föreställde mig var för tio år sedan. 

Drömparken maj 2012

Kanske är det för att den här parken verkligen gjorde stort intryck och jag tänkte då att jag skulle vilja återkomma för att uppleva en annan säsong. Snart, skrev jag, men det blev tio år senare. Minnet spelar ett spratt.