Sovrummet på landet

Kanske är det knasigt att jag väljer att blogga om sovrummet på landet, nu när vi får nya sängar snart. Men från att ha varit det omysigaste och mörkaste rummet, blev det så fint med de gamla 1800-talssängarna så att jag var tvungen att dokumentera det.

Rummet är ganska litet, och jag tycker att det blev fint att jag behöll träfärgen på fönsterkarmen för att binda ihop det hela. 

Sängarna är snickrade på den gård min farmor växte upp på i Åbo skärgård. Dem brukade jag och min syster sova i när vi hälsade på farfar och farmor. Ovanför sängarna hängde porträtt av släktingar som aldrig fick egna barn. Jag vet att jag tänkte att de fick vaka över oss istället. Porträtt har alltid varit personligheter och inte ett dött ting för mig. Jag pratar med mina porträtt och de har synpunkter på sina placeringar inbillar jag mig. Min farmor bäddade alltid båt, dvs att filten spändes över bröstet. Som barn tyckte jag att det var en mysig kvällsritual att bli omstoppad och känna doften av farmors goda nattkräm. 

Samma vy före och efter