Livet i femtio års åldern är intressant. Här sitter vi med Villa, Vovve och Volvo. Nu har ni varken det ena eller det andra, men ni förstår nog ändå vad jag menar. Vi är inte längre de osäkra tjugoåringarna som tar sina stapplande steg i vuxenlivet och hoppas att drömmen om att träffa den rätta och få ett bra jobb ska slå in. Vi är inte heller längre i åldern då allt ska komma på plats i form av karriär och familj. Vi är där vad livet tog oss och har tid och energi över till annat. Vad vill vi nu då? 

 

Följdfrågan ”vad ska jag göra där”, när drömmen om Normandie diskuteras, är högst relevant. Det är lätt att ha en romantiserad bild av sin dröm, oavsett om det gäller att ha ett lantställe, en båt eller ett friare liv. Jag tror att man behöver konkretisera sig. Det är lätt att ryckas med och bara stanna i den romantiska drömmen. Det är lätt att se sig själv sitta under ett parasoll på en innergård till en gul stenbyggnader med blå fönsterluckor och citrusträd och blicka ut mot cypresser. Jag kan visualisera hur jag köper en baguette och goda råvaror. Men när ska vi vara där och hur ofta ska vi vara där.

 

Ibland kanske man bara ska kasta sig ut i drömmen och ge det fem år. Ibland gör man något för att det är viktigt för den andra parten och ibland kanske man tänker ut olika alternativ, som att hyra samma hus exempelvis. 

 

Så vad har drömmar om Normandie att göra med de honungsfärgade väggarna på landet. Jo, så här års när det mest är mörkt så har jag inte så stor lust att vara på landet. Jag vill hellre vara i stan där jag kan träna, träffa vänner och gå på utställningar. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska göra på landet. Det räcker inte med en promenad, att läsa och laga mat.

 

Landet är helt enkelt inte lika mysigt när man inte ser trädgården och mörkret trycker på utanför huset. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra där. Tidigare vintrar så har vi alltid passat på att städa i förråd och plocka i ordning de helger när sonen inte var med, men nu är det mesta i ordning. Jag har inte heller behov av samma typ av intrycksfria återhämtning, utan jag måste göra något som stimulerar. Till nästa gång har vi en plan. Vi ska sätta upp belysning, ta upp båtbommen och ta in de sista växterna. Det blir bra.

 

När jag tittar på bilderna från vårt vardagsrum och tänker på härlig helg på landet med sprakande brasa dras jag med i min egen romantiserade bild av hur det är där. Det är väldigt mysigt, men det räcker med ett dygn.

 

Foto: Stiligahem