Allt har sin tid

Vi har efter mycket funderande bestämt oss för att sälja vårt Solåkra, men också att hitta ett nytt ställe. Vi är i en annan livsfas än då vi köpte ledighetsparadiset, och någonstans måste man göra val utifrån nuet. Beslutet har vuxit fram. Maken driver ett växande bolag och jobbar ganska mycket och jag kan inte köra ensam med vår son i bilen, vilket innebär att vi i praktiken är kortare stunder och mer sällan på landet än vad vi vill, men också att vi är här längre på säsongen. 

Var sak har sin tid. Allt har en början och ett slut. Och det finns något fint i det. Och något vemodigt. Som predikaren i kapitel tre av Bibeln skriver "Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid".

Solåkra är vårt skötebarn. Vi köpte det ganska kort efter vi gifte oss och det är här vi kultiverat vårt VI, helt från grunden, och på så många plan. Vi önskade ett sommartorp att renovera á la Ernst. Vi blev med hus och fann ett trädgårdsintresse, ganska oväntat.  Här har två trädgårdsanalfabeter famlat och utvecklat en trädgård tillsammans. Vi har byggt, strukturerat, grävt, grävt och rensat. Vi har inrett. Vi har hittat våra styrkor. Den här platsen summerar så mycket vårt äktenskap. Och resultatet är rätt imponerande.

Vi har samma grundvärderingar, drömmar och mål, men kommer från två helt olika håll och har helt olika infallsvinklar. Vi är olika i detaljerna. Vi gillar helt olika typ av populärmusik, mat och har olika behov av socialt umgänge. Samtidigt möts vi i kärleken till opera, resor, heminredning, trädgård och fine dining. Vi är bäst i projekt. Då kompletterar vi varandra perfekt. Här blandas makens idéer med min förmåga att skapa helhet. Det är ofta han som kommer på den första tanken The initiator, som när vi skulle isolera gästhuset. "Jag vill ha det lite colonial" säger maken och jag svarar "ja, det gör vi, fastän mer svenskt, lite vilda västern" och börjar leta bilder och idéer för att förklara.  Många synpunkter och debatterande kring detta senare. Och det blir perfekt.

I helgen när vi njöt av trädgårdens prakt, så kunde jag inte annat än att bli ganska imponerad över vad vi tillsammans har åstadkommit här. Här finns fina blickfång året om, här finns struktur och vackra linjer. Här finns en genomförd helhet som är harmonisk. Både inom- och utomhus. Det här är en underbar plats. Och det känns rätt att lämna det vidare. Jag behöver nog komma ihåg det. Vår förmåga att tillsammans förädla och hur mycket vi kan åstadkomma för att hitta det nya. Vi trivs otroligt bra här och det känns som vårt hem.

Härom veckan var vi och tittade på ett objekt som på många sätt hade det vi drömmer om. Vi kunde knappt sova på nätterna i längtan efter visningen. Vi fantiserade, drömde och planerade. Fastän det fanns mycket potential i platsen, var det här ändå ingenting för oss. Efter visningen var vi båda två lite osäkra på att fråga vad den andra tyckte. Ingen vill ju krossa den andras stora dröm, men vi var faktiskt rörande överens om vad vi tyckte. Tio års äktenskap har gjort oss till ett. Och att se vad man inte vill, är också ett steg i rätt riktning. Och vi är förvånansvärt eniga i vad det är. Och vi har inte bråttom. Tidigast till nästa säsong är det egentligen rätt läge.