Tankar om säsongsljus, belysning och mörker

Jag är sams med hösten nu. Jag har alltid gillat doften av fuktiga löv och den klara höga luften. Och det är så härligt när solen in genom fönstren hemma i stan. Det är härligt att tända en brasa, och att äta soppor och grytor. Och buljong, klar buljong. Det är något med den där lite salta och lite feta varma smaken som är extra god så här års. Den är beroendeframkallande. 

Solen sken in i hemmakontoret häromdagen. Jag var tvungen att ta en liten paus för att fånga dagen. När ljuset står lågt i november och december når ljuset inte riktigt in över taken. Det gäller att passa på nu, så länge det varar. 

Just nu är jag inne i min mest orange period. Vi varvar tre dukar, en som drar åt brunt, en lite saffransgul med brunröd kant och så en riktigt orange. Det är den senare som ligger på bordet.

Det är även som vackrast utomhus, särskilt när solen ligger på mot de gula löven. Om några veckor är det mest mörkt. Jag är en säsongsmänniska. Jag tycker om att äta och duka efter årstider. Att var sak har sin tid. Och att allt har ett slut och en början.

Jag tror att rutiner och traditioner är viktiga att hänga upp vardagen på. Jag har en ganska stark övertygelse om att det är gott för människan att längta, fastän allt är tillgängligt året om i vår tid. Nu är det rotfrukternas och äpplenas tid. 

Snart går vi in i mörkrets tid. Det är nog den tid jag har svårast för. Kanske är det därför jag håller fast i kallbadandet. Jag gör allt för att hålla kvar utesäsongen. Snart är det inte så skönt ute längre. Vore det inte för allhelgona, advent och jul, så vet jag inte riktigt hur jag hade mått. Att traska runt i slask och snöglopp i motvind är inte särskilt mysigt. 

Så jag njuter av ljuset, det underbara ljuset. Solen skiner, kanske bara idag.

Foto: Stiligahem

Igår kväll blev det rulader på lövbiff, med gräddsås, egenodlad potatis, och makens vinbärsgelé. Jag tänker alltid på makens farmor, gammelfarmor, som alltid brukade skicka med en laddning när vi kom på besök. Hon fyller hundra i vår. Och förra helgen gjorde jag tarteletter med hennes formar. Det känns roligt att glädja herr J med sådan mat som han är uppvuxen med. Det är mitt sätt att visa kärlek. 

Snart styr vi kosan mot staden igen för söndagsmiddag hos goda vänner.

Vi har satt igång utebelysningen på landet. Det finns ingen gatubelysning på landet och stadsmänniskan i mig har svårt att vänja sig. Vi har en Djurgårdslykta vid infarten som tänder sig självt vid skymning. När mamma flyttade från sitt hus fick vi en lampa som kan lysa upp en del av trädgården. Nu lyser den upp björken på framsidan. Det blänker i dammen och känns väldigt hemtrevligt. I helgen har vi planerat adventsbelysningen. Vi kan inte hålla på med den typen av projekt när Sonen är med, så vi behöver vara ganska organiserade.