Alldeles i början av 1700-talet började den europeiska aristokratin att använda och utveckla exklusiva knivstöd i sina dukningar. I Sverige kallas dessa ofta för smörtaxar eller smörhundar. På engelska säger man knife rests, och på franska heter de porte-couteaux. Det svenska ordet knivstöd förklarar bäst föremålets ursprungliga funktion – att ge kniven en viloplats mellan rätterna.
Själv använder jag gärna våra smörtaxar – små figurer i form av taxar – när jag serverar bröd och ost, men också till rätter där ätpinnar passar bättre än bestick. Eftersom man kan datera knivstödens europeiska glansperiod till samma epok som de ostindiska kompaniernas framväxt, är det rimligt att anta att just porslinsstöd till ätpinnar importerades från Asien och inspirerade ett nytt användningsområde i Europa.
Knivstödens popularitet hängde tätt samman med överklassens ätvanor. Måltider kunde bestå av upp till tio rätter, och samma kniv och gaffel användes under hela måltiden. Dessa behövde vila någonstans mellan rätterna. Enklare varianter i trä är dock betydligt äldre. Före 1700-talet var det vanligt att husets herre skar upp portioner till sina gäster med ett trancherset, och därefter vilade knivens egg på ett trästycke. På den tiden vågade man för övrigt inte låta förfriskade gäster hantera egna knivar. Man hade med sig sin egen kniv, men värden dukade med sked och gaffel. Bordskniven fick så småningom rundad spets och trubbig egg – för att tydligt särskilja den från den vassa kniven man bar till vardags.
Apropå knivar minns jag när jag för första gången såg amerikanernas bordsskick. Uppfostrad enligt det europeiska sättet att äta blev jag förvånad över att de skar upp allt kött, lade kniven åt sidan på tallrikens kant, och åt sedan resten av måltiden med endast gaffeln i höger hand. Att lägga undan kniven efter att ha skurit upp maten var sannolikt också brukligt hos medelklassen i Europa kanske som ett sätt att visa god ton vid bordet.
Knivstöden blev som mest populära under 1700-talet, då de började tillverkas i hela uppsättningar om tolv. De blev conversation pieces – föremål som väckte uppmärksamhet och diskussion – och utformades i alla möjliga material och former: porslin, glas, pärlemor, emalj, elfenben och silver. Självklart även som små taxar.
Bland de mer kända tillverkarna kan nämnas de eleganta glassorterna från Lalique samt O. Gallia Christofle i Frankrike, Württembergische Metallwarenfabrik (WMF) i Tyskland, Wedgwood i Storbritannien och Fabergé i Ryssland.
I takt med att bordsskicket förändrades kom knivstöden att användas mer som stöd för smörknivar. Runt 1950-talet avtog intresset i europeiska hushåll, och idag tas de främst fram vid riktigt högtidliga tillfällen.
Men jag tror på en liten renässans för den här typen av föremål. En anledning kan varasamhällsdebatten kring processad mat. Entusiastiska matlagare på TikTok och Instagram visar hur enkelt det är att göra eget smör. Och det egna smöret vill man förstås servera vackert, i kärl med tillhörande smörkniv. En annan anledning kan vara justatt vårt sätt att äta har blivit mer internationellt. Vi äter ömsom med bestick och ömsom med ätpinnar Och då behövs något att vila dem på. Voilà – smörtaxens återkomst.
Här visar jag ett litet urval av smörtaxar. Vilken är din favorit?
