Den här bilden tog jag idag och den säger så mycket. Sammanfattar mer än jag kan uttrycka. Min brors yngsta döptes idag, i den kyrka min pappa begravdes i. Nästan exakt på årsdagen som är i morgon. Han kom till under förra hösten, mitt under allt jobbigt med mina båda föräldrar och nu bär han min pappas namn. Så lever min far vidare i en ny person. Med egen personlighet. Slutet är början på något nytt. 

 

Terrorism är oförutsägbart, precis som livet. Vi hade svårt att sova i natt. Tankarna gick till Frankrike och det obehagliga terrorattentatet. Och vi pratade om nyheterna. Det kändes skönt att vara tillsammans. Faktum är att det var vad jag ville. Hålla om min familj och inte gå ut. Men det går inte att leva i rädsla. Kärleken måste övervinna rädslan. Ljuset är starkare än mörkret. Så vi går ut. Och fortsätter att leva som vanligt, om än lite tacksammare för det vi har.