När jag ser bilder eller nyhetsklipp från 1980-talets Sverige så känns det som en annan värld och en helt annan tid. Där och då var jag en udda fågel med mitt korta blonda spikraka hår och dubbelnamn, men blev ändå snabbt inkluderad. Det var före internets tid, före mobiltelefonerna och före mordet på Palme.

Jag förberedde mig på att känna mig som en främmande fågel när vi landade i sydstaterna även denna gång. Att tiden och livet förändrat mig och förändrat dem. Att jag skulle känna mig vilse, utanför och väldigt annorlunda. Redan när jag landade i Atlanta och fick höra den bekanta sydstatsdialekten blev jag mig varm inombords. Typiska uttryck och uttal ledde till ett ständigt flöde av ”ja just det, så säger man”. Långt ner i långtidsminnets korridorer öppnades en dörr till livet som 17 åring. Bekant men glömd. När min kära vän Stephanie slutade tidigare från sitt jobb bara för att möta upp oss vid flygplatsen, fast vi bara haft sporadisk kontakt under flera decennier så blev jag varm i hjärtat. Vilken omtanke.

Jag är en person som lever rätt mycket i nuet. Jag tänker väldigt lite på det som har varit, utan blicken är nästan konstant riktad här och framåt. Jag minns inte heller särskilt mycket detaljer från tidigare år i mitt liv, varken det som varit bra eller det som varit sämre. Det hänger nog ihop.

När vi landade på Dothan airport kände jag inte igen mig, även om det kändes bekant. Det tog mig ett dygn med några olika bilfärder förrän avstånden och noderna i hjärnans långtidsminne kom upp till ytan igen. Platser, gatunamn och avstånd knöts samman och bildade ett nytt nät av trådar.

Jag är glad över att vi bestämt oss för att ta det lugnt, äta på hotellet, gå och lägga oss och ägna oss åt sol och bad vid poolen den första dagen. Fast det är slutet av oktober blir det upp till 25 grader på dagen. Vi hann med en shoppingutflykt med restaurangbesök innan den första kvällens Homecoming event.

Att komma hem till homecoming

Vi skulle hämta upp våra Class-reunion-t-shirts på det kombinerade bensinmack och snabbköpet Sun-stop som drivs av Stephanie. Innan dess så körde vi förbi huset där jag bodde, det charmiga torget med det stora trädet i mitten och skolan. Det kändes lite surrealistiskt att återse. På vägen till min ort Headland mindes jag Eds Place som då låg vi torget. Jag tänkte på deras klassiska corndog som uttalas ”kåurn dawg” med utdraget a och w, men kiosken fanns inte kvar trots att de på 1980-talet serverade världens bästa.

Det var lite surrealistiskt att återse fotbollsplanen, där hela vårt liv kretsade. Homecoming game var sig likt där man utser spelens drottning och kung, med entusiastiska cheerleaders och en blåsorkester som låter som en förväntat av en skolorkester. 1985 kände jag de spelarna, cheerleaders och de i bandet som gick i min årskull. Nu var det typ deras barnbarn som var med. Jag tyckte att det var kul att få uppleva allt igen.

I halvlekspausen hade folk åkt till Brock och hans partner Greg som höll i efterfesten. Hade missat att vi inte skulle se hela matchen. Adam, Dana och Biscuit letade upp mig och Fredrik erbjöd sig att köra framför oss så vi skulle hitta dit: ”We will have our little own home coming parade” tyckte de. Och nog blev det en parad med fyra bilar på rad genom lilla Headlands gator. På vägen stannade de vid mitt gamla hus för att försäkra sig om att jag skulle se det. Tänk att de mindes? Å andra sidan har de kört mig hem många gånger. Jag var ju den enda som inte hade körkort på den tiden.

Det är antingen Auburn eller Alabama

I Alabama är det College football som gäller och du hejar antingen på Auburn eller Alabama. I min familj var Alabama laget, så det blev självklart så för mig. Jag hade siktet inställt på att hitta en tröja med Alabamatryck på. Egentligen gillar jag Auburnorange mer än Alabamarött, men det är uteslutet att välja något från ”fel” lag. Jag lyckades dock hitta en fin grå tröja och en rödvitrandig piket. Fredrik köpte dito med Georgia bulldogs på. Han hade tänkt ha den på Reunion-grillningen, men jag avrådde från det. Det finns en sak Auburn- och Alabamafans är eniga om. Att heja på Georgia bulldogs är helt oacceptabelt.

Fieldparty do som nu

Reunionfesten hölls ute på landet hos Tina och Jon i deras pole-barn. De hade fixat med barbecue, coleslaw och efterrätter med frosting, precis som det ska vara. Field-parties var alltså så vi festade i Alabama. Vi åkte ut till någon åker på landet med högtalare i en bil och från flaket på en annan bil serverades det drinkar. Jo, det var nog därför man körde en truck. Någon hembränd majssprit kallad Hunch punch serverades inte denna gång från truckflaken, men väl annan dryck. Tina och Paula hade ordnat allt så himla fint. Och det var så roligt att återse och få prata med så många av mina vänner.

Tid förändrar inte vänskap. Efter en stund så var alla i sina gamla gäng, bara några kilo tyngre och några år äldre. Några kunde heller inte komma. Det fanns också ett minnesbord med ljus och foto på de tolv klasskompisar som inte längre lever. Vissa imponerade med karaoke och så vi sjöng allihop ”We are the world” i armkrok. Låten fick sitt genombrott 1985, året då vi gick ut. Vår version hade inte fått någon topplacering, men hjärtlig var den.

Några av mina vänner undrade om det var lika illa i Sverige som man fick höra på nyheterna. Jag fattar att de undrade. Jag sa att det förstås fanns problem, men att de flesta människor trots allt vill väl. Södra Alabama där 75% röstade på Trump i förra valet är inte heller så illa som svensk media beskriver. Jag tror att man skulle kunna säga att de flesta trots allt vill väl. Fantastiskt fina, generösa och inkluderande människor gick i min klass. Den berömda Southern hospitality is for real.

Den ljumma kvällen och det kära återseendet är något jag kommer bära med mig resten av mitt liv. Minnestrådarna väcktes till liv och knöts ihop till nya vävar.