Det här är en plats för det vackra i livet. Det behövs. Och jag behövde den fristaden under många år. Många har undrat hur jag kunde blogga så mycket när livet var kaos, men det finns alltid pauser och stunder då och då. Det tog veckor att skriva inlägg ibland och jag hade alltid flera parallella spår. Jag hade alltid en längtan att utrycka och formulera mig. Men en lång stund nu har orden inte fastnat på pränt, de har raderats. Jag har inte haft något att säga. Jag har däremot tänkt massor som är osorterat och ointressant. Det mesta jag skrivit har jag raderat. Inget har velat fastna på pränt. 

Jag har mycket att glädjas åt och glädjs, men inuti lever jag ett parallellt liv. Precis lagom till påsk blev sonen uppsagd från sitt boende med bara två månader fyllda av röda dagar på sig till flytt. Flytt till något vi inte kunde påverka eller välja. Jag som börjat få orken tillbaka, fått till träningen och en vardag i det nya, föll ner i ett svart hål. Det tog 1,5 år för sonen att få ett boende förra gången. Det finns boenden som har plats, men inte för honom. Han hör till den svåraste kategorin av alla svåra. Vid skolavslutningen skulle han flytta. Han som måste ha sina rutiner hade inget fritids, ingen stans att bo och det var oklart vilken ny skola han skulle börja i. Staden kunde inte garantera boende i länet ens. Vi som sett fram emot en stabil sommar med mycket tid tillsammans, fick bara kasta omkull allt vi planerat. Herr J och jag kände likadant, men det yttrade sig på olika sätt. Jag kände mig enormt tyngd, ensam och utan hopp.

Hur man än mår inuti måste man ändå leva. Fake it til you make it, är ett gott råd. Så jag fortsätter att träna och äta som jag behöver, umgås, jag lyssnar, jobbar, sätter upp mål, visar medkänsla och glädjer mig med andra. Jag fyller livet med det jag vet att jag brukar uppskatta och få energi av. Men insidan är som ett svart hål, mörkt, tomt och oändligt. Fake it til you make it.

Den här hösten har ändå bjudit på mycket roligt. Kanske ovanligt mycket av den varan. Jag visar det roliga, skriver några ord, men har inte längre något att säga. Jag tycker ingenting längre. Jag har tystnat. För det som är viktigt för mig eller jag önskar, blir inte. Jag är i ett överlevarmode. Sonens flytt gick till länets yttersta södra gräns dit ingen kollektivtrafik når. Vi har vårt liv i den norra. Vi tvingades acceptera platsen vid världens ände, för att alternativet hade ingen av oss överlevt. Så är det.

Sonen har landat i nytt boende och ny skola. I andras verklighet blev det ett lyckligt slut. I min värld är det inte så. Jag överlever fortfarande, fast jag ser ut som vanligt och är som vanligt. Jag har fortfarande inget att säga. Det får vara så.

Jag identifierar mig med Job i bibeln som utmanar bilden av att det finns en slags rättvisa i livet som är kopplad till att man vill väl och gör sitt bästa. Kalla det godhet. Men jag tror inte på det. Job förlorar allt.

Livet har gjort mig ödmjuk. Jag accepterar livets dagliga motgångar och hanterar dem. Min inre människa har de senaste tio åren gått igenom ett stålbad. Jag står fortfarande orubblig i min grundkärna av tacksamhet precis som Job. Finns det något som kan gå fel så gör det det. Önskar jag något så kantas det av jäkelskap, eller blir inte av.

Omtanke, vänlighet och omsorg är det som håller hoppet vid liv och ger näring. Jag ser också mycket av det i stort och smått, tack och lov. Jag finner mig också snabbt och gör det bästa av situationen. Men livet vill inte ge mig något flyt eller cred för det jag gör. Jag har slutat att hoppas på förändring. Jag accepterar.  Här är några axplock från de senaste veckorna av mitt typiska liv.

Självklart var vi mitt ute på landsbygden i Frankrike långt från närmsta stad när vi får punktering. Vi ska resa några timmar till nästa hotell. Ena bakdäcket är helt platt. Dagen fick planeras om men vi kom fram.

Sent på kvällen innan jag ska till Florens får besked att min sista flyganslutning är inställd och flygbolaget föreslår ett flyg tre dagar senare. Herr J är redan där och jag väntas till en middag. Några få timmar innan den ursprungliga avresan bokas en ny resa till Bologna. Eftersom det är generalstrejk så går inga tåg från Bologna, men kanske en buss. Det blir två timmars sömn den natten. Istället för att få en dag i Florens, sitter jag på en buss och kommer fram lagom till middag. Det var åtminstone sol när jag väntade på bussen.

När vi njuter av upplevelserna i Cinque Terre får vi ett sms om att sonen inte har någon skolskjuts från och med i morgon. Att några nya blanketter, läkarintyg och ansökan måste skickas in. Allt för att hans skolresor är så långa (en timme till och en timme från) att skolan inte kan greja det. Det hamnar i vårt knä igen att lösa, fixa och trixa. Den vackra miljön ser åtminstone fin ut på Instagram och vi har, som vi så ofta säger till varandra, mysigt i teorin. När jag sedan på kvällen ska checka in på flyget hem, så finns inte min hemresa kvar. Den blev avbokad då nerresan blev inställd. Så vi får fixa ny biljett.

En av mina bästa vänner, min parhäst genom många år och en av de där fantastiska, kompletta och smarta personerna man möter i livet. Hon som alltid hade det lilla extra, finns inte längre mer. Cancern åt upp henne inifrån. Den öppna och livsbejakande personen drog närmaste familjen till sig och höll oss utanför. Jag fick aldrig träffa henne sjuk, mer än en gång via Skype tillsammans med resten av vårt tjejgäng och så via sms och telefon. Då frågade hon om våra liv. Vi fick beskedet strax före begravningen. Vi fick inte vara med. Jag respekterar deras val, för det måste man göra av kärlek. Och så tänker man om. Vi nära vänner kommer att hålla vårt ett eget avsked tillsammans om några veckor. Det blir också fint.

Jag har fortfarande inget att säga, men jag är tacksam över att jag lever och allt fantastiskt jag får uppleva och för det jag har. Tro inget annat. Sorg och glädje lever parallellt i min vardag. Jag tänker massor med osorterade tankar, fortsätter leva och hoppas på att jag kan få och tro på drömmar igen. En liten anspråkslös dröm räcker. Tills dess ser det ut som vanligt.