Allt jag önskar av 2026 är femton minuter med Tingeling

Några nyårslöften blir det inte i år, men en nyårsintention att utforska det kreativa skrivandet under hela året. Det låter kanske som en konstig plan för någon som just nu inte har något att säga och knappt får ur sig några blogginlägg.

Att läsa in sig på ett ämne och få ut det i ett blogginlägg är något som jag vet att jag kan. Jag brukar kunna lägga veckor på ett inlägg och har ofta några olika idéer som jag utforskar samtidigt. Just nu saknar jag idéer värda att skriva om, men jag har ägnat ett helt yrkesliv åt att i princip förenkla och förtydliga text på olika sätt. Lyfta fram olika saker. Jag vet att jag kan sätta en hyfsat bra text på ganska kort tid. Om det behövs.

När sommarplanerna ändrades förra året och håglösheten flyttade in, så var jag tvungen att snabbt hitta något som kändes meningsfullt. I ett infall anmälde jag mig till ett skrivorangeri utan några andra förväntningar än att få utforska det kreativa och det fria berättandet. Kan jag skriva dialog? Kan jag gestalta en berättelse? Finns det något i mig som kan vara skriv- och läsvärt?

Fast jag skrivit i hela mitt liv och orden alltid varit min fristad, så är det här något helt nytt. Två timmar om dagen, tre dagar i veckan under en månad, fyllda av startpunkter för skrivande, blev till en skrivrutin. ”Skriv om ett barndoms sommarminne” i fem minuter, sa skrivläraren. Jag kände mig som Bambi på hal is. Jag sprattlade på mina tunna ben utan att få grepp. Vad skulle jag ens skriva om? Jag som knappt minns det som skett igår, än mindre min barndom. Det kom till slut en idé. Jag skrev så tangentbordet glödde, utan att redigera eller bedöma. Det kom ut något. För det mesta inget värt att spara, men ibland blev det faktiskt ett embryo till något.

Rösten som jag tystat i alla år vill inte längre vara tyst. Jag är hungrig på att utforska, leka och lära. Jag har hittat barnets röst. Den som tror att allt är möjligt. Den som drömmer om att bli balettdansös dagen då vi är åtta år och har balettuppvisning på Waldemarsudde. Om jag bara skriver tillräckligt ofta så kommer det ut små guldkorn då och då.

Jag vill låta hon, fantasins balettdansös, få utforska fritt utan att jag bedömer. Jag vill låta henne dansa över tangentbordet i virvlande vindar. Hon som är en magisk Tingeling i ljusturkos klänning. Hon som tycker allt är kul och strör guldstoft med idéer omkring sig. Hon som försvinner och tappar modet så fort jag tittar i verklighetens spegel. Sommaren 2025 tittade hon fram lite blygt. Hon var dammig, tilltufsad och bortglömd. 2026 ska min hon få ta plats. Jag ska se henne, lyssna, skratta och ge henne kärlek. Ge henne tid, se gott i henne, ge näring och tro. Jag ska vara tålmodig. Jag ska inte lyssna på antagonisten i mig, den som säger att jag inte har någon fantasi och inte kan skapa. Den som har så höga krav på att allt ska vara så nyskapande och intelligent skrivet att det bara hämmar. Jag ska bara samla och skriva. Utforska och skriva. Lära och testa. Det ska inte bli något.

15 minuter varje dag ska jag ta fram min lysande skrivälva och låta henne sväva helt fritt. Ibland på telefonen, ibland på ipaden och förhoppningsvis för det mesta på min nya dator. I julklapp fick jag nämligen en ljusblå MacBook Air och i mellandagarna har jag synkat den med min iPad och min mobil. I min Mac ska min lysande blå kreativa musa få bo. Jag öppnar på locket och i datorljuset kommer det lysande snöflingor med research, med karaktärer, dialoger, platser och händelser. I mellandagarna har jag gjort en struktur med mappar och har flyttat över olika idéer jag samlat på mig genom åren.

I dag börjar jag. Idag ska hon våga flyga helt fritt i rummet. Hon ska sprida sina gyllengula snöflingor under 15 minuter. Det ska inte bli något. Det har ingen form. Det är magiskt och det är alldeles underbart.

Amaryllisen är en av mina favoritblommor. I år växer sig den nya knoppen större än den första. Jag får ta det som ett tecken. Jag tänker alltid, upp amaryllis, upp, upp. ”Op Amaryllis” hette ett radioprogram med klassisk musik som jag - och min pappa lyssnade på. Fyndigt namn då op också är förkortning på ordet opus, som är latin och betyder verk - ofta i betydelsen musikaliskt verk. Och Amaryllisen sannerligen är en växt med stor växtkraft i förhållande till sin lök.

Jag bad chat-gpt att formge min skrivälva. Det blev bland annat med orden trollsländsvingar, snöflingor och penna i handen. Ja, ungefär så här ser hon ut.