Trädgårdsdagboken vecka 49, 2019

I söndags morse vaknade vi till ett frostnupen Roslagsbacken. Det var ett lätt knarrande ljud och månljus när sonen och jag gick till vedboden för att hämta ved till morgonbrasan denna andra advent. 

Vädret denna vinter känns mer som London eller Köpenhamn. Fuktigt, mörkt och rått, snarare än kall och vit. I brist på klarblå himlar skapar vi julestämning med brasa och tända ljus både på landet och hemma i stan.  

Något fångas på bild och annat i hjärtat

Jag var bara tvungen att fånga några av trädgårdens frostnupna växter på bild. När vi var nya trädgårdsägare var jag alltid så noga med att klippa ned växter och kratta på hösten, men sånt har jag i princip slutat med helt. Jag låter istället det mesta vara kvar. Jag har med åren insett att det är onödigt arbete.

Dessutom finns det nästan inget vackrare än kombinationen frost och bruna växter. Så fort det ljusnat i söndags sprang jag ut i trädgården för att titta på allt. Några rosenknoppar och hortensior fångades på bild och resten fångades i hjärtat. Det doftar fuktigt och jordigt i kombination med den rena och torrare frosten. 

En annan fördel med att låta perennerna stå kvar är att det blir lätt att rensa ogräs på våren. Jag ser nämligen precis var plantorna är och så känns det roligt att befria de små gröna skotten från det bruna. Jag inbillar mig också att blad och stam från det gamla skyddar det späda gröna. Varför har naturen annars ordnat det så?

Så, det är med andra ord bra att vara lat i trädgården på hösten. Däremot ska man vara desto flitigare med ogräsrensning på våren. Dels är det lätt att få upp hela rötter i den fuktiga jorden och dels har man igen det senare.

Morgonens frost är välkommen. Och när soluppgången väl kom var den bland det vackraste jag sett. Alldeles rosa och gul. (Bilden är inte redigerad)

I lördags hade sonen och jag siktat in oss på vår vanliga femkilometersrunda, men jisses så blåsigt, regnigt och klabbigt det var. Knappt halvvägs på rundan började sonen gråta tröstlöst. Kanske var han blöt, frusen eller hade matpanik? Vi fick helt enkelt vända om och gå en kortaste vägen hem. Det är tvära kast denna vinter.

Nu är också fågelborden fyllda med talgbollar. Nästa gång har vi fröer med oss också.