Trädgårdsdagboken vecka 36, 2020

Det är en annan luft nu. Förra helgen badade vi. Trots att söndagen bjuder på sol och behagliga temperaturer känns det höst i luften. Björken skiftar mot gult och det är kyliga undertoner. En del säger sensommar, men för mig är september höst. 

Det blev en simtur i söndags. När solen skiner och värmer något är det svårt att låta bli. Tanken på att det dröjer trekvarts år till nästa dopp skulle kännas olidligt. Det motiverar mig att kliva i från stranden med beslutsamma, raska steg. Det iskalla och lite salta vattnet omsluter mig och ger kraft på något sätt. Liv. Det bränner på kroppen. Underbart.

Ljuset står lågt och morgonsolens strålar når inte över träden. De kastar långa skuggor. Men mitt på dagen badar fortfarande köket och altanen i sol. Jag som under våren och sommaren njuter av dagliga turer i trädgården med sax och ogräsrensare har tappat takten. Trädgårdslusten vill inte riktigt infinna sig. Det mesta i trädgården går mot säsongsavslutning. 

Foto: Stiligahem

Den här syrénhortensian skiftar nu kulör och får rosa kanter. I början av blomningen har den gräddiga, nästan limegröna blommor. Den pryder nu trädgården. Annars har vi inte särskilt mycket höstblommande i trädgården. Jag måste nog sätta höstphlox. Jag såg några lavendelfärgade som jag inte kunnat släppa tanken på. Och så höstanemoner. Det behövs lite höstfägring. Ja dem får det bli. Och jag vet precis var phloxen ska planteras. Och kanske också höstanemonerna.

Herr J:s pumpor växer stadigt och blir allt mer orange. De är inte skördemogna och gillar inte frost, så det är en kamp mot tiden. När skaftet är torrt är de klara. Och det känns långt dit. Den här veckan är det fortfarande säkra nattemperaturer. 

Vi har en rådjursfamilj som besöker vår trädgård två gånger om dagen. En mamma och två kid. De äter av äpplena som fallit på marken. De äter dem så fint, ett och ett och börjar med att först sätta i sig skaftet genom att skaka loss det. Så sött. 

En morgon såg trädgården helt massakerad ut. Det måste ha varit älg som satt i sig perenner (ovan). Och tyvärr också en 4-5 cm tjock gren på kastanjeträdet. Vi plockade stora grenar av kastanj som en snitslad bana. Den som precis började bli lite fin. Jisses vad de är stora. Nåväl, naturens lag. 

Det surrar inte så mycket av humlor. Däremot har vi fått trollsländor vid vår lilla damm. De hovrar ovanför vattenytan fram och tillbaka. Tänk att vår lilla damm har ökat den biologiska mångfalden.

Jag tycker att trollsländor är fina. De är roliga att titta på och de är nyfikna. När jag går mot dammen flyger de snart längre rundor så de kommer runt mig och spanar in mig från olika håll. Och jag blir glad. Människan är skapt för att ta hand om jord och natur och det finns något grundläggande tillfredsställande i att vara en del av det naturliga kretsloppet. Fast jag är en vuxen kvinna får trollsländans lek över dammen mig att känna mig som en Tummelisa, en sagofigur som blir vän med trollsländan och får flyga på dess rygg. 

Jag har alltid kunnat dagdrömma. Kunnat stanna upp i nuet och bara vara. Att låta fantasin flöda genom huvudet. Det är en tacksam förmåga då jag är i en mycket jobbintensiv period. Jag tror denna förmåga har hjälpt mig att klara funkis- och jobblivet med hälsan i behåll. Jag har blivit bättre med åldern att se mina begränsningar. Att ta tillfällena att stanna upp. Och att färdigställa ett inlägg tre dagar senare. 

Önskar er en fin vecka. Snart är det helg