Trädgårdsdagboken vecka 10, 2021

I veckan har det stormat på landet. Soptunnorna och till och med hammocken hade vält. Däremot är alla träden intakta. Vi drog en lättnadens suck. Det är vintervår. Det är kallt på nätterna. Det kommer bakslag, men när solen skiner värmer det. Och det är underbart.

Forfarande ligger isen kvar i Sundet. Det blänker som diamanter i solen. Det sjunger om isen när solen ligger på. Jag längtar till att det blir öppet vatten. Jag längtar efter att simma. Jag längtar också efter vår och efter påsk. Särskilt efter påskefrokost. Och Danmark. 

Det är fortfarande tjäle i marken men ytan är  lerig. Ögonen söker efter naturens liv under vår promenad. Jag vilar blicken på det gröna; lingon- och blåbärsris och barrträden. Det är tur vi har det vintergröna i Sverige. 

Apropå grönt så har de första daggkåporna visat sig i rabatten. Jag låter fjolårets torra grenar vara kvar ett tag till runt daggkåpan, nävorna, stäppsalvian och kantnepetan. Jag föreställer mig att de torra kvistarna skyddar de späda plantorna från både oväder och djur.

Idag är det vindstilla och herr J eldar på tomten.  Det är en ganska bra dag för sånt, och det går ganska snabbt när man väl kommer igång. Tur är väl det. Jag tror att vi fick en överdos efter Alfrida. Och i år är det heller inte så mycket att elda. Vi är efter våra omständigheter ganska flitiga i trädgården. 

Det är skönt att låta kontorskroppen få gräva sig trött i musklerna och avkopplande att rensa. När tjälen går ur marken ska jag gräva ner två fulla bokashihinkar med ny näring. Naturens kretslopp. Det känns väldigt bra att vara en del av det. Ta från jorden men också ge tillbaka. 

Snart är trädgårdssäsongen här. De första snödropparna vittnar om det som komma skall. Vi längtar efter penséer i krukorna. Herr J har siktet inställt på gula, och då blir det så. -vi behöver ju inte ha dem kvar till juni i år, säger han urskuldande. Men jo, varför inte. Vi brukar ha penséer under flera månader. Det känns nästan ännu bättre. Nu är trädgårdssäsongen igång.