Vita rosen - underbart är kort

Den första rosen på Roslagsbacken slår ut. Det är, om inte den vackraste rosen, den mest efterlängtade. Den blommar bara en vecka och så är det slut. Någon sommar fick vi en andra blomning sent i augusti. Det kändes då som trädgårdsmagi.

När vi utvecklade vår första trädgård ville jag helst ha remonterande rosor, alltså återblommande hela säsongen. De skulle helst vara fyllda, som austinrosorna och eller se ut som klassiska köperosor. Ni vet den där triaden av kändisar som peace, louise odier och new dawn. Jag har faktiskt inte haft någon av dessa, men andra liknande. 

I första trädgården ville vi också förverkliga trädgårdsdrömmen om en riktig doftande cottage garden. Och så blev det. Under de 12 år som vi har haft egen trädgård är grunden densamma, men mina vyer har vidgats. Jag har lärt mig en hel del om växter och årstider. Jag har hittat favoriter och vi har fått en vår stil. Jag tänker numera oftare i siktlinjer och bladkombinationer än blomning. Istället för att alla rabatter har något i varje säsong vill jag numera hellre flytta ögat till olika blickfång under säsongens gång. Jag samlar vårlökarna till några ställen och på baksidan planerar vi nu för en riktig sensommar och höstrabatt. Under sommaren är det vyerna från altan, hammock, gästhus och uterum som styr.

Jag tänker ofta på Maire som tillsammans med sin man byggde Roslagsbacken 1973 och lade grunden i trädgården. När man tar över en trädgård tar man vid och bygger vidare på tidigare ägares visioner. Jag tycker att man behöver förhålla sig till det. Hela det första året gjorde vi ingenting utomhus. Vi ville se vad som växte och känna in den. Det fanns mycket fint. Fler saker än väntat. 

Vår tomt upplevdes dock rörig och prickig med älsklingsblommor utspridda överallt. Vårt avtryck här har blivit att samla och binda ihop. Vi har flyttat, gallrat bort och byggt ihop öarna. 

Den vita rosen

En av prickarna var den här rosen. Den såg ynklig ut, inklämd bakom ett körsbärsträd som närmast växte in i förstukvisten på gästhuset och som nu är borta. Vi klippte bort det döda, band upp, rensade och tillförde gödning. Året därpå missade vi nästan blomningen. Och året därpå fick vi uppleva detta överdåd för första gången. Rosen fick bli utgångspunkten i en ny rabatt. Den kallades först rosrabatten och blev platsen för alla möjliga rosor. Den blev sedan till bananrabatten och som vi gjorde om till en solfjädersrabatt i våras. Här skulle mina efterlängtade orientaliska vallmo turkish delight blomma, men de torkade bort.

Foto: Stiligahem

Så här har rabatten utvecklats genom åren

Den här platsen har ändrat utseende många gånger. Det har tagit ett tag för oss att hitta rätt form. Ännu har vi inte riktigt bestämt oss för vad vi ska ha här. Ska det vara sommarblommor, ska vi ha perenner eller rosor. Den som lever får se