Turkiska kiosken i Hagaparken

Exotiska lusthus och genomtänkta siktlinjer var viktiga inslag i den engelska parken. Lusthusen och fåfängorna placerades med stor medvetenhet och fick gärna ligga lite undanskymt. Tanken var att man skulle lockas att vandra vidare mot det man skymtade på avstånd.

På många platser i Hagaparken har träd och skog vuxit sig så stora under de 200 år som gått sedan parkens tillkomst att många av vyerna har vuxit igen. Men siktlinjen till den turkiska kiosken och det kinesiska templet finns kvar, precis som arkitekten Fredrik Magnus Piper tänkt. I morgon visar jag det kinesiska templet. 

Många namn för lusthus

Visste du att ordet kiosk är det turkiska benämningen på lusthus? Och att det heter Pagod på kinesiska. Förresten, har du koll på skillnaden mellan lusthus, paviljonger, fåfängor och kiosker? Stiligahem om lusthusens historia

Foto: Stiligahem

Fredrik Magnus Piper (1746-1824) 

Piper var den förste utbildade landskapsarkitekten i Sverige och en av sin tids främste. Under sin tid i Storbritannien inspirerades av den engelska parkstilen, som var högsta mode, och introducerade den i Sverige. I Storbritannien arbetade han bland annat för arkitekten sir William Chambers, som skapat flera byggnader i Kew Gardens. 

På uppdrag av Gustav III presenterade han år 1781 en generalplan för en engelsk park vid Haga, följt av 1786 på Brunnsvikens Tivolihalvö och Bellevueparken. Han planerade också den engelska parken vid Drottningholms slott. 

Hagaparken, även kallad den gustavianska parken, är en del av den kungliga Nationalstadsparken som sträcker sig från Sörentorp och Ulriksdal i norr till Djurgården och Fjäderholmarna i söder. Hagaparken är ett av Sveriges främsta exempel på en engelsk park. I engelska parker eftersträvar man både att efterlikna naturen men också att bjuda på överraskningar i form av fåfängor och siktlinjer. När parkstilen introducerades i England i mitten av 1700-talet var det en reaktion mot den tuktade franska barockstilen. Nu skulle man istället få bersåer och gångar att se slingrigt naturliga ut. Trots namnet kom inspirationen från Antiken, Italien och Kina.