Världsarvet Jonlars i Långhed, del 1

Att besöka Hälsingegårdar har varit något jag drömt om i många år. Jag har en särskild plats i mitt hjärta för allmoge. Jag älskar föremål som målats, brukats och nötts. Sommaren 2019 tillät livet några dagars tur med en vän och vi gjorde en roadtrip, bland annat till Hälsingland.

Den hälsingegård som gjorde störst intryck på mig var besöket på Jon-Lars. Jag har tidigare skrivit om granngården Pallars i två inlägg.

Världsarvet Hälsingegården Pallars i Alfta, del 1
Världsarvet Pallars, del 2 

Håkan Johansson tar emot oss. Hans familj har ägt och bott på Jon-Lars i sexhundra år. Anfadern Jon-Lars bodde här på 1600-talet och gav gården sitt namn. Av alla hälsingegårdarna är detta den största. Den är på 420 kvadratmeter och harnio fullstora fönster på gaveln.

Gården är unik på flera andra sätt. Det hör till ovanligheterna att det bara är ett bostadshus på gården. Det är vanligare med en gårdsmiljö med flera bostadshus, som på Pallars, eller att man vid skiften delade marken. Jon-Lars består två identiska halvor byggt för de två bröderna Olof och Anders Andersson och deras fruar år 1853.

Den ena halvan har en fantastiskt välbevarad interiör och det var den vi fick se. Den nuvarande mangårdsbyggnaden kom till efter en stor brand. Ingen av bröderna fick några barn. Utan det var mellanbroderns son Jonas som tog över gården. Kanske är det därför som halva huset är så välbevarat.

Håkan Johansson berättar både med stolthet, vördnad och en stor portion ödmjukhet om allt han vet. Uppe på vinden får vi se redskap, takpannor och andra klenoder från tidigare generationers intressen, liv och sparande. Det är inte mycket som slängts. Det är en ynnest att få vandra runt i hans hem för en person som är kulturintresserad.

Gården är också ett exempel på hur idealet såg ut runt 1850, eftersom det inte fanns befintliga stommar att ta hänsyn till utan man började från början. På framsidan ser man en sockel med uthuggna stenar, medan det på baksidan är en billigare staplad naturstensgrund.

Köket

Det nedre köket har aldrig moderniserats. Det har sitt skurgolv och sin väggpanel med målningar kvar. Från köket når man ett grovkök/korum genom den ena dörren och en sovkammare, en så kallad undantagskammare, genom den andra. Bara den ena dörren syns på bild.

Kökets väggar är målade i en blå kulör och dekorerad med schabloner i hörnen, det var högsta mode under 1860-1870-talet.

I hallen är det marmoreringsmålat. Det är rätt fantastiskt att dessa inte målats över

Sängstugan

Den ena sängstugan, tillhörande den ena brodern, fick en modern tapet, som nog sattes upp omkring 1858. Tryckta linfärgade papperstapeter var exklusivt på den tiden. Den stadsmässiga tapeten kompletterades med en fantasimarmorerad grön bröstpanel. Även den öppna spisens puts fick en blå marmoringsmålning.

Den andra sängstugan blev bemålad. Den får du se i nästa inlägg.

Farfarskammaren

Det här var ett sovrum som vintertid värmdes genom en rund kakelugn i hörnet. Kammaren har vitmålade väggar med en grön bård runt varje väggfält. I hörnet står runt väggfälten och en rund kakelugn i hörnet.

Alftarosen var ett vanligt motiv på både innerdörrar- och ytterdörrar i trakten. Jon-Lars