Så blev det Millesgården

Det var när Carl Milles vann en tävling, och sedan fick uppdraget att skapa Sten Sturemonumentet i Uppsala år 1902, som paret Milles beslöt sig för att flytta till Sverige och köpa tomten på Herserudsklippan. Huset uppfördes alltså för att det fanns behov av en ateljé, byggd för att klara dimensionerna för monumentet. Monumentet invigdes sedan 1925 och blev Milles stora genombrott i Sverige.

1905 flyttar Carl och Olga till Sverige efter att ha levt som konstnärer i Paris och München. Olga var från Österrike och paret hade träffats i Paris. Under slutet av 1800-talet hade det blivit vanligare med konstnärshem utan för städerna. Precis vid denna tid började Herserud på Lidingö att exploateras.1906-1907 bildades tomtbolaget, 1907 startade Lidingöbanan och 1909 kunde tåget åka med färjan. Lidingö var betydligt mer avlägset och lantligt då.

Paret köpte tomten år 1906 och arkitekten Carl M. Bengtsson fick uppdraget att rita huset. Det byggdes sedan år 1908. Under det följande halvseklet utvidgades och utvecklades Millesgården i samarbete med Carl Milles halvbroder, arkitekten Evert Milles.

Först tillkom konstnärshemmet, därefter muren och Olgas ateljé, friluftsateljén kallad loggian och senare trädgården i flera steg, en terrass i taget. Konstnärshemmet och den övre terrassen var makarnas hem och arbetsplats fram till 1931.

Brytningstid mellan nationalromantik och nyklassicism

Millesgården byggdes under en intressant brytningstid mellan nationalromantiken och den nyklassicistiska perioden som kom efteråt. Allt detta går att avläsa i huset och trädgården. Husets arkitektur är i den nationalromantiska stil som var på modet. Den var starkt inspirerad av den brittiska Arts and crafts movement. Samhället i Sverige förändrades i och med industrialismen och befolkningen i det lilla Stockholm fördubblades. Även om Stockholm var litet, med våra mått mätt, så märktes befolkningsökningen. I samhället pågick en stor debatt om de smutsiga och ohälsosamma städerna. I kölvattnet av det skapades trädgårdsstäder och villastäder och många konstnärer och intellektuella lät bygga konstnärshem.

Den nationalromantiska idealen innebar att man bland annat strävade efter att använda inhemska material, sådant som fanns i den omkringliggande naturen. Ölandsstenen blev trend och gråsten lika så. Byggnaden skulle gärna se ut som om den vuxit upp ur marken och man ville därför bygga efter topografin. Träden sågs som en del av anläggningen. Man byggde kring träden och huset fick sin form utifrån dem. Trä i byggnaden var också populärt. Den fick gärna lämnas obehandlad eller behandlas med traditionella medel. På Millesgården är gemenskapen mellan de bevarade trädens stammar och kolonnerna väldigt tydlig.

Antiken och Egypten

Vid perioden omkring förra sekelskiftet växte också intresset för antiken och Egypten fram. Det hela kulminerade år 1922 när Tutankhamons grav upptäcktes. Detta kom att påverka formgivningen även i Sverige och blev till den nyklassicistiska inriktning, även kallad Swedish grace, i Sverige.

Paret Milles reste tillsammans med Carls bror Evert Milles till Pompeii år 1921. Den antika miljön gjorde stort intryck på dem alla tre och det inspirerade till flera omdaningar på Millesgården. Al Frescomålningen på muren till Olgas ateljé och galleriet, där Carl och Olga lade golvmosaiken själva i svart och vit marmor utifrån en antik förlaga, är två exempel. De röda rummet kom till. Tidigare hade rummet haft en mer nationalromantisk prägel. Paret Milles formgav golvmosaiken och lät marmorera väggarna i pompejansk röd stucco-lustro. 

Konstnärshuset är byggt i en ganska typisk Nationalromantisk stil av arkitekten Carl M. Bengtsson. Byggnaderna skullle se ut som om de vuxit upp ur jorden. 

Loggian var en av de första delarna som byggdes ut. På den tiden var den inte inglasad, utan helt öppen. För att bygga dammen behövde man gräva ut området och förstärka upp med murar. Det här var ett av de första projekten i trädgården.

Från början var loggian möblerad med vanliga möbler, men när gången fick glas flyttade skulpturerna hit.

Den gamla entrén till Millesgården. Portalen och några pelardetaljer kommer från Hôtel Rydbergs (1857-1914) vid Gustav Adolfs torg som revs 1914. På sin tid var det ett känt nöjesetablissemang och som givit upphov till rätten Biff á la Rydberg. 

Före resan till Pompeii hade man möblerat med allmogemöbler, men efter hemkomsten förändrade man interiören här till en modernistisk hyllning till antiken. Carl och Olga har själva formgivit mosaikgolvet.

Väggarna är utförda i Stucco lustro, som är en puts och målningsteknik från romartiden som ger en glänsande yta. Den används för att skapa målningar eller marmoreringar. Bindemedlet heter smalto och är en blandning av kalk, tvål och vatten. 

Den här mosaiken är efter en antik förlaga, kanske från Pompeii.

Här ser man tydligt val av naturnära material som gråsten och grus och den mellersta och nedersta terrasseringen.

Den mellersta terrassen där marken är täckt av Ölandsstenen. 

I Olgas hemland Österrike ser vägkyrkorna ut så här. Olga var starkt troende och detta var en favoritplats för henne. 

Kort om utvecklingen av Millesgården

1908: Konstnärshemmet och den översta terrassen tas i anspråk.

1911-13: den första tillbyggnaden tillkommer, Olgas ateljé och en friluftsateljé i form av en loggia.

1920-talet: Angränsande tomtmark efter klippans sydsluttning anskaffas. De mellersta terrassen tillkom och även en skulpturverkstad, Lilla ateljén byggdes. Parets resa till Pompeii påverkade anläggningens och konstnärshemmets utseende.

1936: Millesgården blir en stiftelse och överlämnades som gåva till svenska folket. Då flyttade de antika skulpturerna in i konstnärsateljén och hemmet öppnades upp publikt.

1931-1950: Paret Milles bor i USA och byggtakten på Millesgården avtog. Carl Milles hade en professur i skulptur på Cranbrook Konstakademi i USA och tillbringade bara somrarna på Millesgården.

1950-51: Paret flyttar hem till Sverige. I samband med det påbörjades anläggandet av den nedre terrassen med monumentala repliker av fristående skulpturer och fontängrupper från USA och Sverige. Den nedre terrassen, med parets nya bostad Annes Hus, ritad av Evert Milles, var i stora drag klar vid Carl Milles bortgång den 19 September 1955.

Den nedre terrassen