Recension av nya Nationalmuseum

Under fyra år  (2014-2018) har museet varit stängt för ombyggnationer och öppnade för några månader sedan. Det kändes som att återse en kär släkting, välbekant och förändrad, på samma gång. Det mesta får ros från mig, men sättet kuratorn skriver texter väcker stor irritation och jag reflekterar över museets roll.

Så blev det äntligen ett efterlängtat besök på Nationalmuseum tillsammans med Herr J. Kön ringlade en bra bit längs kajen. Det var väntat, så vi var på plats ganska tidigt och väl inne kändes det inte trångt. Vad roligt det var att få återse samlingarna igen. Jag tycker mycket om att man presenterar både möbler och konst tillsammans och att varje århundrade fått sitt eget rum och färg. På det stora hela får man en fin överblick över tidsandan. Herr J tycker att färgvalet dominerade för mycket, medan jag tycker att färgvalet lyfter fram föremålen och stärker berättelsen. Det finns säkert de som håller med Herr J och de som tycker som jag.

Läs Nationalmuseum äntligen i färg på Stiligahem.se

Föremål berättar

För mig har Nationalmuseum bidragit till att utveckla mitt eget intresse för både historia och formgivning. Jag har ofta gått hit för att lära mig om en viss period eller för att studera några detaljer.  Från ett föremål har nyfikenheten väckts och jag har kunnat förstå den tiden utifrån hur föremålet använts. Föremål berättar.  Det är ett bra och representativt urval som visas. 

Vad är museets uppgift?

Foto: Stiligahem.se

Skulpturhallen

Skulpturhallen i den gamla restaurangen är en riktig hit. Det är underbart att få vila ögonen här efter många intryck och möblemanget gör sig så fint här. 

Att man tillgängliggjort biblioteket är också något jag gillar. Såklart. Renoveringen är en fin kombination av gammalt och nytt. Rummet i sig är väldigt inspirerande och snyggt på alla sätt och vis. Det finns anledning att återkomma och visa det separat.

Gammalt och nytt

Moderniseringen har skett med en väldigt säker hand. Arkitekten har gjort tydliga moderna uppdateringar och låtit det gamla få stå för sig. 

Recension av museets utställningstexter

Det finns som sagt två riktningar i förhållandet till sin samtid som ett museum som kurator av berättelsen kan ha:

1. Antingen tycker man att det är kuratorns uppgift att tolka historien utifrån vår tids värderingar och synsätt
2. eller så har man perspektivet att förklara den tidens ideal och synsätt och låta betraktaren göra tolkningen.

Det första synsättet kan te sig lite arrogant, dvs att vi vet bättre idag, medan det andra sättet är lite mer ödmjukt, dvs människan är i grunden densamme. 

Nationalmuseum har valt det första perspektivet och jag är anhängare av det andra. Jag vill få reda på fakta för att jag sedan själv ska kunna dra paralleller. Jag gillar inte när faktan kläs i värderingar och tolkningar som jag själv inte ställer upp på.

Är det museets uppgift att göra värderingar?

Jag gillar inte när museer gör tolkningar utifrån vår tids värderingar och synsätt. Lyckligtvis kan jag tillräckligt bra historia själv att jag i mitt huvud tar till mig faktan och skriver om texterna i mitt huvud. Jag har flera exempel. Nedan kommer några exempel på texter jag retade mig på och jag vill ge dig möjligheten att avsluta läsandet före.

Exempel Fåfänga vs statussymbol

Jag tycker inte att det är museets uppgift att som Nationalmuseum i montertexten i skattkammaren om ordnar och utmärkelser sätter rubriken "manlig fåfänga". Är det viktigaste budskapet här verkligen fåfänga? Handlar det inte om statussymboler eller makt?  Är det inte en märklig värdering och en ganska nedlåtande tolkning? Jag skulle snarare skrivit "manlig statussymbol" eller "näringslivets topplista" och avslutat med en fråga. Vad är vår tids utmärkelser och statussymboler? 

Vad är det då som vårt statliga museum uttrycker för värderingar? Det är alldeles uppenbart att textförfattarna i museet är emot det rådande statsskicket monarki och aktivt vill påverka besökaren i den riktningen. Åsikter får man förstås ha, men den typ av värderingar hör inte hemma i ett statligt museum tycker jag. Och nu kommer några exempel med värderingarna i fetstil.

Exempel Marie-Antoinette och den svenska kungens besök

"...Drottning Marie-Antoinette hade beställt gruppen för egen räkning 1784, men hon avstod till förmån för den gästande svenske kungen, som anlände med kort varsel sommaren samma år..."

Var det verkligen så en av världens då rikaste kvinnor kände. Hon som var känd för sitt slöseri? Och varför skriver man kort varsel? Kunde man inte här istället berättat något om utrikespolitik, anledningen till det korta varslet och spekulerat i varför hon gav en sådan generös gåva. Svenske greve von Fersen var någon som hon var nära vän med.  

Exempel Elias Martins förmåga

"När landskapsmålaren Elias Martin kommit hem från England 1780 var det paradoxalt nog bilder från Gustav lll:s offentliga liv konstnären fick uppdrag att måla. Ett av de ämnen som kungen beställde under de följande åren var hertigen av Smålands dop i Slottskyrkan 1782. Trots Martins oförmåga att återge människor proportionerligt uppskattade Gustav lll uppenbarligen konstnärens stämningsfulla måleri”. 

Var det en paradox att anlita en av sin tids främsta konstnärer, en berest man med impulser från den stora världen? Var det verkligen oförmåga? Handlade det inte om att visa samtiden vilka gäster som var på plats. Vad hade vi sagt om en motsvarande beskrivning av ett Ernst Billgren verk? "Målaren kan uppenbarligen inte avbilda människor utan väljer djurhuvuden" Uppenbarligen tycker kuratorn i allafall att det här verket är uselt och Gustav lll en tönt. Det hade varit så mycket mer intressant om man ställt frågan varför Elias Martin målat publiken så oproportionerligt och satt målaren i perspektiv på sin tid.