A Room of One’s own - ett eget rum
Höjden av lyx är ett eget rum. Vi är ju på inga sätt trångbodda och är lyckligt lottade som har allt vi behöver. Kanske är det då man i smyg kan fantisera om det där extra. För mig är det att ha ett eget rum, ett utrymme att fördjupa och förkovra mig, ett rum där tankar får flyga fritt utan prestationskrav.
Det ligger mycket symbolik i orden ”ett eget rum” och mycket historia. 1929 skrev Virginia Woolf essän ”A Room of One’s Own”, där man kortfattat kan säga att hon beskriver de normer och strukturer i samhället som hindrar kvinnor från att skriva och bli bedömda på lika villkor. Alltså att få skriva på ett kvinnligt sätt och att få utvecklas och uttrycka sig, även om man gör det medelmåttigt. Essensen är att låta publicera det ordinära med potential, och att arvodera det. Det finns något frigörande i det perspektivet. Woolf hade nog gillat vår tids bloggar och instagram som just tillåter en person att växa med små dagliga publicerande. Många av dagens influerare började just på det sättet och har utvecklat ett jobb utifrån det.
”A woman must have money and a room of her own if she is to write fiction.”Virginia Wolf
Även om det har gått hundra år sedan essän skrevs och samhället har utvecklats, så finns fortfarande de mentala barriärerna kvar. Kvinnor har visserligen egna pengar från sitt förvärvsarbete, men fortfarande inte fullt ut det egna rummet att tänka fritt och få uttrycka sig utan att bli bedömd utifrån sitt kön. Det är fortfarande så att kvinnor primärt ska behaga. Vi förväntas göra samma jobb och få mindre i plånboken, samtidigt som vi har större utgifter i form av smink och skönhetsprodukter för att hålla oss vackra. Det här är inget jobbigt feministiskt inlägg som ska väcka debatt, det är bara ett konstaterande.
Enligt SCB tjänade kvinnor i genomsnitt 90 procent av vad män tjänade år 2022. Det beror till viss del på att kvinnodominerade yrken har lägre löner, det vill säga att samhället skattar kvinnors områden och intressen lägre. Minns själv en löneförhandling med en kvinnlig chef där ”men då tjänar du mer än kollegan Man”, varpå jag inte lät mig skämmas utan stod på mig. Vi går hårdare åt kvinnor som är smarta.
Rum för både och
En av de vackraste filmstjärnorna genom tiderna, Heddy Lamarr, ägnade sig på kvällarna åt uppfinningar och innovationer. Heddy fick stå modell för Disneys vänliga Snövit. Skönhet och intelligens kan inte gå hand i hand enligt normerna. Kanske är det därför hennes uppfinning ”Secret Communications System" som hon får patent för år 1942 först började utvecklas 1962 och sedan blir till wifi, bluetooth och GPS. Erkänn att du får lust att googla detta? Det kan väl ändå inte stämma. Jo det kan det. Heddy Lamarr går till historien som filmstjärna, men var ett geni. Hon borde jämställas med Marie Curie. Eller varför inte Einstein.
Kvinnor som sticker ut hakan, blir inte bara bedömda utifrån vad de gör, utan också hur de ser ut. Det är okej om en offentlig kvinna bär en handväska om den ”betalats av hennes man”, men betalar hon den själv så blir det genast ett ramaskri. Hur kan hon prioritera sig själv. Historien runt Mona Sahlins väska och Ebba Busch som festar har skapat oproportionerliga reaktioner, just därför att de laddar normerna.
Rum för medvetande
Kvinnor som sticker ut hakan måste inte bara ha något exeptionella klokt att säga, de ska passa in i normen och vara snygga också. Margret Thatcher kallades visserligen för järnladyn under sin livstid, men det är först efter hennes död som hon fått den status hon förtjänar. Mediadrevet går hårdare åt kvinnor, för kritiken är ofta kopplad till personligheten.
Jag blev uppmärksammad på att jag var en del av drevet själv för några år sedan. Att jag fungerar som folk gör mest, så klart. Jag bestämde mig där och då för att fortsättningsvis ställa mig i motsatt ringhörna och försvara. Oavsett vad och vem. Det var väldigt nyttigt och intressant. Att vara medveten om hur vi fungerar gör att vi kan göra medvetna val och därmed också förändra världen. Vi kan medvetet låta bli att klicka på artiklar som förminskar, även om suget finns att gotta sig. Ibland åker jag dit. Ibland styr det medvetna.
Rum för skapande och fantasi
Ett eget rum är också namnet på den utställning om nordiska kvinnliga konstnärer under slutet av 1800-talet som visades för några år sedan på Waldemarsudde. Kvinnorna studerade i Paris och ”ateljén blev ett eget rum för konstnärernas frigörelse, skapande och sociala umgänge”, som Waldemarsudde skrev om utställningen. I Paris var kvinnorna jämlikar, men när de sedan gifte sig och fick barn så lät de flesta sitt eget skapande gå i ide, eller så valde de motiv närmare hemmets härd. Se bara på Sigrid och Isaac Grünewald, Karin och Carl Larsson, Hanna och Georg Pauli och nu aktuella Marie och Sören Kröyer, bara för att nämna några. Nämnda kvinnor har först fått upprättelse i vår tid. Men hade de hyllats om de levde idag?
Det är mer socialt accepterat att kvinnan ska vilja vara hemma och arbeta deltid, medan mannen kan fortsätta sin karriär. Då och även nu. Kvinnor får göra karriär, men de måste också vara perfekta hemmafruar och mammor. Dubbelarbetande. Det var många som höjde ögonbrynen när vi delade föräldraledigheten precis lika och det var min man som var hemma med sonen först. För oss var det självklart, eftersom min man varit pådrivande i adoptionsprocessen och hade störst barnlängtan och sonen vuxit upp på barnhem med bara kvinnor.
Jag har aldrig varit en bullbakande hemmapysslare, istället längtade jag till jobbet när jag var föräldraledig. Samtidigt är kärleken till min son ovillkorlig och vi har en väldigt förtrogen och nära relation. Bara det att jag känner mig tvungen att skriva den raden visar att det inte är helt socialt accepterat att både göra karriär och vara en bra mamma.
Andras utrymme och det egna
Vad har nu detta med min dröm om ett eget rum att göra? Kanske ingenting och kanske allt. Jag känner att jag har skapande inom mig som inte riktigt fått ta utrymme. Det har alltid varit något annat och andra som har gått före tiden att utforska detta. Först var det kyrkan som jag var en del av, sen adoptionen, sonen och så jobbet som en röd tråd. Jobbet har fått min bästa del och det har jag också älskat.
Det kan hända att det inte finns något unikt eller värdefullt i detta med egen tid. Det kanske bara är mediokra tankar och uttryck som är banala. Jag längtar ändå till att skapa något eget, utan förväntan på att det måste bli offentligt. Jag drömmer om en plats där tankar inte begränsas och där jag kan odla det kreativa i det tysta. En plats där jag påbörjar idéer och kan gå undan dit för att fortsätta när jag vill. I går och idag är jag ledig, bara för att. Och det blev det här inlägget.
Stiligahem har alltid varit min ventil till det vackra och enkla, min mentala fristad för det fria skrivandet. Livet med sonen har skymtat mellan raderna på stiligahem, särskilt de senaste åren. Och nu i mars flyttade han hemifrån till ett barn- och ungdomsboende. Vi är plötsligt ”emty nesters” och ikapp mina jämnåriga. Nu har vi helt plötsligt massor med frihet.
Vi som har varit småbarnsföräldrar under alla år och aldrig kommit ur stadiet att leva med en treåring, trots att han är nästan vuxen. Sonen har vuxit i erfarenhet och fysiskt, men fortsatt att vara två tre år mentalt. Han är 16 år och gillar fortfarande att känna på rivjärn och slå med metallmått i bordet och sensoriskt utforska världen med munnen. Precis som ett litet barn gör.
När han blev tonåring blev det dåliga psykiska måendet mer uppenbart och de problematiska beteendena blev allt mer dominanta. Autism, adhd, epilepsi och låg intelligens i kombination är fruktansvärt jobbigt. Med tonårshormoner, testosteron och vuxenblivande i kombination blev det till slut helt ohållbart. För sonen och för oss.
Vårt redan NPF-anpassade liv blev totalt begränsat, åtminstone de senaste två åren. Vi behövde alltid vara två, vi kunde inte gå på toa, äta tillsammans och vi sov med kläderna på. Ibland blev de tre timmars promenad i Hagaparken före skola och tre timmar efter skolan. Detta för att minimera skadegörelse på oss och vårt hem. Att promenera har varit sonens enda plats att få en stunds ro. Allt socialt och praktiskt fick ske de få dygn i månaden då sonen sov på kortis. Inklusive all handling och matlagning. Jobbet och stiligahem har hållit mig mentalt vid liv.
Vi har fått slåss för att få hjälp och avlastning. Bemötandet från stadsdelen var så dåligt att de till slut ”Lex Sarah-anmälde sig själva”. Det senaste året har varit helt i ett överlevare-mode. Vi har pressats till vår yttersta kant. Jag har pressat mig till max i kärlekens namn och samtidigt känt total vanmakt. Vi har varit i händerna på inkompetens och passivitet. Jobbet har varit min fristad. Det har varit så tungt mentalt och fysiskt att jag har haft svårt att formulera och koncentrera mig på annat.
Den som lever får se
Nu finns plötsligt friheten här och vi håller på att hitta formerna för hur det nya livet ska se ut. Jag är femtiosex år och i förra veckan fick mitt hår extensions. Jag har fått mitt drömhår och jag håller på att utforska om det är min grej. Jag kan varje dag sminka mig och välja kläder, jag kan äta det min kropp helst vill ha och röra på mig. Jag är flexibel. Jag funderar på vad av detta som är jag.
Jag håller på att utforska vad jag vill och hur jag vill ha det. Samtidigt är jag trött och orkar inte pressa mig för hårt. Jag och herr J håller på att hitta en balans. Det har bara gått en månad, så jag låter det ta lite mer tid. Jag tillåter mig att testa nytt och omvärdera. Det kommer inbegripa den här platsen på något sätt. Jag tänker nog inkludera er i det utforskande, utan att sätta en etikett eller bestämma mig för något. Den som lever får se.
Mitt eget rum
Mitt eget rum håller på att växa fram här på landet. Jag har gjort åtskilliga moodboards genom åren. Ännu längre har rummet gestaltats i mitt huvuds dockskåp. Ett tag var det i form av ett lusthus, ett tag tänkte jag mer det som ett hobbyrum och de senaste åren har jag fantiserat om ett helt rosa rum, med gula och orange inslag. I fantasins dockskåp inreder jag mer i färg än vad jag gör i det verkliga livet. Färgen återfinns i accenterna och annars vill jag ha ett lugnare och mer vilsamt intryck.
Idén i det som blir mitt eget rum är att det ska vara som en juvelbox. Sticka ut och ändå passa in i miljön i ett furuparadis från 1973. Jag har lovat min man att det inte ska bli rosa, så det blir grönt. Det blir sobrare än i min fantasi, men tillräckligt piggt för att ge energi. Jag är nästan säker på kulören. Om några få veckor sätter jag penseln i bokhyllan och transformerar idén till verklighet.
Här under det spröjsade fönstret kommer min skrivplats att vara. Det blir bara en inbyggd skiva, omgiven av bokhyllor från golv till tak.
Du kan läsa tidigare inlägg här. Inte ens mitt sista moodboard stämmer med hur det kommer att bli på riktigt:
Där var det bruna är, stod bokhyllorna tidigare. Bakom dem gick väggen, från där jag står och fram till murstocken. Det här kommer att bli ett underbart rum med både morgonsol från altanen och kvällssol från baksidan på huset.
På årets antikmässa blev det kärlek vid första ögonkastet direkt när jag såg den här stolen. Det fanns två och dessa kommer nu pryda mitt nya rum.
Jag har alltid drömt om faux bambustolar i järn och har många gånger varit på vippen att slå till, men det har alltid varit något som hållit mig tillbaka. När jag såg den här så rådde inte längre tvekan. De är formgivna på 1960-talet och hämtar sitt uttryck från dessa bambustolar och samtidigt lite shakerinfluerad i sitt enkla uttryck. Jag slog till.
Jag har också ändrat mig tusen gånger gällande gardintyg i mitt rum. Just nu drömmer jag om Mandarin från Manoel Canovas. Det skulle förstärka det ostindiska, som ju alltid alltid tilltalat mig, samtidigt som mönstret i sig känns modernt med sina svarta teckningar. Just nu tänker jag mig detta till min gröna bokhylla. Vi får se
Linje
Relaterade nyheter
Vingad benved lyser upp höstträdgården
