Tänk att det snart gått tre år

Tänk att det blev ett timrat furuparadis. Nu känns det så självklart, men för tre år sedan var det lite av ett mysterium. Den första juli stack vi nyckeln i låset och klev in i en furufärgad och lite mörk uppenbarelse med felplacerade och fula fönster.  

Inte heller ni kära bloggvänner gillade det något vidare. Varje gång jag gjorde ett inlägg om huset på instagram tappade jag 30 följare. Det är sant. 

Jag tror nog att verkligen kom ikapp oss båda två den där första dagen. Visionen mötte verkligheten. Vi som båda har behov av att omge oss med det vackra hade köpt ett hus med praktisk planlösning, bra läge och tomt för vår funkisfamilj. Vi köpte helt enkelt b a r a med hjärnan.

För tre år sedan tänkte jag lite som Stig Helmer: Jag är inte rädd, jag kan flyga, fast i min version: Jag är inte rädd jag löser nog inredningen. Inom mig hade jag inredningspanik. Jag kunde inte hitta vi:et i de honungsgula väggarna. Inte herr J heller. Han fick furuångest och ville måla allt på en gång. Jag fick hålla skenet uppe genom att påminna oss om alla praktiska fördelar. Det blev käcka uppmaningar: Man kan ju inte få allt. Och påminnelser: Vi behöver bo i något utifrån behoven som funkisfamilj.

Den som har svårast för förändring trivdes direkt

Den av oss som har svårast för förändringar. Han där minsta lilla avvikelse kräver minutiös planering trivdes dock i huset från allra första visningen. Och när de magasinerade grejerna från Solåkra och saker från stan dök upp i hans rum, då landade hobbiten helt och fullt. Den vanligtvis stirrige och orolige killen återupptäckte sina grejer i sitt rum i flera timmar. Och vi kunde packa upp allt. När min syster och hennes man dök upp tre-fyra timmar efter flyttlasset med fika och engångsartiklar så var allt uppackat och tavlorna uppspikade. 

Vi fastnade för planlösningen

Jag minns när jag såg vår Backe första gången på bild. Jag fastnade för planlösningen och att det faktiskt uppfyllde kriterierna. Jag visste inte riktigt hur jag skulle övertyga herr J, men det gjorde jag. Den visningshelgen hade vi tre objekt på listan: det orörda 70-talsstugan, det nybyggda moderna och det färdigrenoverade. Efter den dagen stod det klar för oss att vi nog hellre förädlar själva och att vi inte kan tänka oss ett hus utan en vettig tomt. I det ljuset framstod Roslagsbacken i all sin praktiskhet som det självklara valet. Så vi budade.

Före och efter

Före och efter

Före och efter

Före och efter