Min ungdomsförälskelse

Det var sommaren i city, nittonhundranittio, kommer du ihåg den? Jag bodde i en lägenhet från slutet av 1950-talet som hade tre stora fönster mot gatan. Den kändes 60-tal. Fönstren fyllde hela vardagsrummets bredd, fyra meter, och jag minns att jag tyckte den var som en New York loft apartment. Särskilt på kvällarna. 

Jag hade svarta låga italienska skinnsoffor som jag ärvt av mina föräldrar, och ett marmorbord på kromställning. Det var detaljer i kornblått och citrongult. Bland annat hade jag Hertha Bengtssons fat Blå eld på bordet och kuddar i tyget Drinks. I fönstret hängde tre hissgardiner i vitt linne, ett för varje fönster. På golvet en kohud i brunt och vitt. Det visade sig att var och varannan person hade pälsallergi så jag fick rulla ihop kohuden och tillslut göra mig av med den, tyvärr.

Där och då drömde jag dagligen om Le Corbusiers fåtöljer LC2 och även om Mats Theselius vackra fåtöljer för Källemo. Det var väldigt inne ett tag med svart skinn, krom och kornblått och jag älskade det råa industriella i kombination med antikviteter. Det gör jag fortfarande.

Kanske är det så att det man gillar i tjugoårsåldern hänger sig kvar hela livet. Så har det iallafall varit med mig och LC2. I varje hem jag har haft sedan dess har jag kunnat visualisera denna fåtölj, i bland om kolafärgade, ibland om svarta. Det första stilikonen jag skrev om på stiligahem, egentligen på Solåkra-bloggen, handlade om Le Corbusier. Det har sedan blivit några fler inlägg:

Stilikon: Le Corbusier, Stiligahem.se

Auktion Jeanette, Perriand och Jeanneret, Stiligahem.se

I fokus: Stålrörsstolar, stiligahem.se

Now or never

Herr J och jag är i en fas man närmast kan kalla Nu-eller-aldrig-fasen. Vi är på nära håll påminda om livets förgänglighet. En svärmor som återhämtar sig från stroke och bruten lårbenshals, en släkting i Sunne som skickade födelsedagskort till mig i oktober och som vi flyttade till låst demensboende för drygt en vecka sedan. Det gäller att ta vara på livet så länge man har det. Vi har nog alltid varit ganska bra på att sätta guldkant på vardagen och inte skjuta upp saker. Båda två har sjukdomshistorier som gjort att vi redan när vi träffades hade samma perspektiv. När vi väl blev ihop gick det ganska snabbt och vi gifte oss 1,5 år efter. Sen köpte vi Lärkstanslägenheten och ett knappt år senare vårt hus i södra Östergötland. Nu när sonen vill vara mer självständig och på sikt kommer flytta hemifrån så känns det som att vi är på väg mot en ny fas.

Nu i januari dök en svart LC2 från Cassina upp på en nätauktion. Den såg helt oanvänd ut på bild och min man bevakade den. Herr J drev på. Ska du inte köpa den nu. Så vi slog till och fick den till halva priset i jämförelse med nypris. Det går fortfarande att fynda. Det visade sig att den var helt osutten. Nu står den hemma mittemot skrivbordet och har blivit min brasfåtölj. Här sitter jag gärna, om så bara någon liten minut, och hämtar andan eller för att få lite nya perspektiv.

Om LC2

År 1929 på konstutställningen Salon d’Automne visades LC2 upp första gången. Den formgavs av Le Corbusier, alltså Charles-Edouard Jeanneret, tillsammans med Charlotte Perriand och kusinen Pierre Jeanneret. Den produceras av Cassina. LC2 är inte en stol och definitivt inte en soffa, utan en fåtölj. Det var Trion överens om. Soffor var något småborgerligt.