Broschen som räddar min outfit

Jag lade aldrig något bud på broschen av Wiwen Nilsson i höstas. Och så grämde jag mig ganska mycket för det - fast i tysthet. För dels var den i väldigt fint skick och dessutom var motivet det jag helst av allt ville ha. Det visste jag inte när jag valde ut mina auktionsfavoriter. Jag är nämligen både snabb och långsam när det gäller att fatta beslut. har jag bara en tydlig målbild så är jag snabb, strukturerad och drivande, men när jag inte riktigt vet vad jag vill, kan jag vela i det oändliga.

Jag gillar broscher och har flera, bland annat en antik från 1870 i guld som jag använder rätt ofta. Har man som jag en barm i D-storlek är broschen ett bra sätt att ändra fokus. Först till broschen och sedan till det jag har att säga. (Längre halssmycken är också ett av mina trix). Dessutom piffar en snygg brosch upp vilken trist tröja som helst. Ovärderligt, om du frågar mig.

Jag har funderat ganska länge på att investera i en brosch i vitmetall. Det brukar ta flera år för mig att processa den här typen av val. En process jag tycker mycket om. Under tiden lär jag mig en hel del. Jag läser, letar och lär.

Och så var det just det med auktionen. Det var självklart att ta med påfågeln på min lista Jag har haft ett gott öga till Wiwen Nilssons vackra silverföremål länge. Däremot var det inte självklart att jag ville köpa den. Så jag tänkte inte så mycket på den. Det var en sak bland många fina ting. 

Moderna auktionsfavoriter, stiligahem

Men så kom det där särskilda intresset smygande. Jag började gå in på inlägget flera gånger om dagen på, för att nagelfara bilderna, tänka och drömma. Jag blev mer och mer förtjust. När auktionen var över, och föremålet gått på återrop hade jag börjat bildgooglat Wiwens fågelbroscher som en besatt och kommit fram till att det här var m i t t motiv. Too late. 

Nu är jag inte den som gråter över spilld mjölk. Det kommer fler auktioner. Tajmingen helt enkelt inte rätt för en egopryl. Men så kom julafton. Och där i ett fint paket låg d e n broschen. Helt oväntat, helt oförtjänt. Min älskling hade bevakat nätet för att se när den kom ut online. Och han hade efter mycket om och men till slut envist motat bort de andra "motbjudande". Gissa om jag blev glad. Jag kunde nästan inte sova på natten. Jag öppnade min ask för att känna och titta. Och njuta.

Och så hittade jag praktverket om Silversmeden Wiwen Nilsson på ett nätantikvariat och köpte det bums. Jag vill lära mig allt. Att äga en brosch förpliktigar, haha. Jag sitter faktiskt här ikväll och plöjer boken. Och snart blir det ett blogginlägg, dedikerad denne Sveriges förste modernist.

För att ingen i Europa kan rita en fågel i flykt eller simmande fiskar så att rörelsen blir naturlig. Det har man inte kunnat sedan medeltiden, Wiwen Nilsson

Vad kan man då utläsa av silverstämplarna i min brosch? Jo att det är det finns ytterligare minst 40 stycken med detta motivet. J betyder att den är tillverkad av Johan Hansson år C9, dvs 1953. | Foto |