En resa i kristallkronans historia
Ljuskrona i barockstil eller sengustaviansk ljuskrona, kan du skillnaden? Med utgångspunkt från inredningsföremål, denna gång ljuskronor, vill jag visa hur de har utvecklats genom tiderna, från barocken till oscariansk tid.
Ordet kristallkrona härrör från de första prismorna som skars i droppar av naturlig bergkristall. I Europa var det först i Böhmen som man kunde skapa ett så rent glas att det helt kunde ersätta bergkristall. Glaset fick namnet kristallglas. Nuförtiden säger vi slarvigt kristallkronor om alla ljuskronor med glasprismor, oavsett vilket glas det är. Här visar jag bilder på olika tiders kristallkronor, i ett tidigare inlägg kan du läsa om dess historia.
Barockkrona på Skoklosters slott, 1600-tal
I Sverige började man tillverka ljuskronor på 1600-talet. Melchior Jung var den förste. I Kungssalen på Skokloster hänger en av de tidigaste och pampigaste kronorna.
Att den ser dammig ut beror på en teknisk miss, där man fått fel proportioner i glasmassan som gör att den sakta börjar kristalliseras. Det kallas glassjuka och kan inte botas. När den var ny var den helt genomskinlig och eftersom det är en långsam process kunde man inte märka något förrän efter hundra år, och då hade ångerveckan gått ut för länge sedan.
Barock, tidigt 1700-tal
Ljuskrona med sex armar i mässing och med en fasetterad stor glasklump nertill, samt bladliknande kristaller och kantiga skivor och ihåliga stavar. Foto: Länsmuseet Gävleborg
Rokoko, 1700-talets andra hälft
Hagapaviljongen, hagakronorna, sent 1700-tal
Spegelsalongen på Gustav III:s paviljong i Hagaparken. Olof Tempelman ritade paviljongen 1787 och inredningsarbetet leddes av Louis Masreliez. Det här är den ursprungliga ljuskronan i Hagamodell.
Ljuskronorna i Hagapaviljonen hör till de förnämsta i hela landet. Modellen, med sina vackra droppformade prismor blev sedan stilbildande. Det är mängden prismor och det lätta luftiga uttrycket som skiljer hagamodellen från sina föregångare under rokoko och barocken. Foto: Alexis Daflos/Kungligaslotten.se
Gustaviansk, hagamodellen, sent 1700-tal
Ljuskrona, gustavianskt stockholmsarbete, för sex ljus, Hagamodell, Olof Westerbergs art, delvis brännförgylld stomme i mässing, behängd med olikslipade prismor i form av droppar, kläppar, knappar, ovaler och romboider, uppsvängt krön med plym, övre ringen med spröt, sex kedjor förbinder krönringen med ljusringen, löst hängade mittstång med två etagé, nedre delen med blåsta och slipade stamglas, ljusringen med lejonmaskaroner, uppsvängda ljusarmar, droppskålar och urnformad ljuspipa med lagerkrans, korgbotten med avslutande kläppar och pinjekotte. Foto: Auctionet
Gustaviansk, 1700-talets slut
Ljuskrona för sex ljus, med stomme av förgylld mässing behängd med prismor i girlander och kedjor. Foto: Bukowskis
Gustaviansk, tidigt 1800-tal.
Empire, 1800-talets första hälft
Ljuskrona med åtta ljusarmar på en stomme i förgylld mässing och förgyllda dekorelement. Behängd med olikformade prismor. Avslutande korgbotten, krönande plym. Foto: Bukowskis
”Den sengustavianska, typiskt svenska modellen, levde vidare även under Karl Johanstiden - empiren, men kronorna är tyngre, stelar och fastare i konturen än tidigare. Inte enbart uttrycket förändrades utan även stommen, som nu tillverkades i blankpolerad mässing. Kronringen är vanligen smyckad med palmetter, svanar, lejonmaskaroner eller medusahuvuden och andra tidstypiska dekorer i tunn mässing”
Ur De svenska möblernas historia, Märta Holckers
Empire 1800-talets första hälft
Även under varje epok finns det förstås variationer på temat. Så här visar jag ytterligare ett fint exempel. En ljuskrona med en flerskiktad konstruktion bestående av sex ringar tillverkade av brännförgylld polerad mässing. De hålls samman av sex vertikala stänger/dragare som tillsammans utgör skaftet. Från ringarna hänger serier av ovala prismor och så även från plymen i toppen av ljuskronan. Huvudringen i nedre mitten av kronan och ringen i dess topp samt allra längst ner hänger serier av ovala prismor, men dessa kedjor avslutas med vackra droppformade prismor. Huvudringen är prydd med pressade metalldekorationer ur vilka sex delfinformade ljusarmar sticker ut. Korgbotten består av två korgar varav den mindre sticker ur den större övre. Foto: Hagelins antik
Oscariansk, 1800-talets slut
Ljuskrona med sex stycken ljusarmar med dubbla ljus. Stomme av mässing och olikformade prismor. Foto: Bukowskis
Det utsirlade ljusarmarna och de långa rektangulära glasprismorna som är fasettslipade på den ena sidan och plana på den andra är typiskt för det sena 1800-talets kronor. På 1880-talet kom elektriskt ljus.
Franskt 1800-tal
Ljuskrona för tolv ljus med burformad stomme av förgylld mässing. Behängd med slipade bergkristaller, samt obelisker och spjut av bergkristall. Se detaljer på den översta bilden Foto: Bukowskis
Bergkristall
Bergkristall är en mineral. Namnet kommer från grekiskans krystallos som betyder is. Man hittade mineralen först i alperna och trodde då att det var is. Mellan 1400-talet och fram till 1800-talet var Schweiziska alperna den vanligaste fyndplatsen. De som letade kristallerna kallades för Strahlers, som betyder stråla.
Linje
Relaterade nyheter
Vingad benved lyser upp höstträdgården
