Designikon: Wiwen Nilsson
”Varför ska en kanna ha runda former i metall? Det är ju keramiska former, som inte behöver översättas till andra material". Orden är silversmeden och hovjuveleraren Wiwen Nilssons. Han, ofta benämnd som Sveriges första modernist, blev en av 1900-talets mest uppmärksammade silversmeder, såväl i Sverige som internationellt. Under 1940-talet hade han till och med en butik i New York. Så det var tur att han inte gav upp efter fiaskot vid debuten på Göteborgsutställningen 1923.
”Meningslösa strutformer” och ”ett typiskt fall av dålig materialkänsla” sade kritikerna då. Revanschen kom sju år senare vid Stockholmsutställningen 1930, då tiden var mogen för hans nyskapande uppåtsträvande modernism. "Han har drivit enkelheten till sin spets men också till höjden av raffinemang", som Gotthard Olsson skrev i Ord & Bild. Innan dess hade han uppmärksammats internationellt på Parisutställningen 1925.
"Den enda konstnärliga effekt som jag eftersträvar, är en vitalisering av de rytmiska förhållandena i proportionen" Wiwen Nilsson
Hans verk känns igen på de rektangulära, sexkantiga och åttkantiga formerna, cylindrarna. Istället för funktionalism drevs Wiwen av sökandet efter silvrets inneboende rytm. Han var en matematiker som trodde på logik och på materialens lagbundenhet. Hans andra drivkraft var synen på yrket.
Kort om Wiwen Nilsson
Wiwen Nilsson (1897-1974), född Karl Edvin Nilsson var verksam i Lund. Den guldsmedsverkstad på Kyrkogatan 3, som han övertog 1927 av sin far Anders Nilsson, hade anor från 1700-talet. Det var viktigt. Wiwen såg sig "som arvtagare och efterföljare till skråtidens guldsmeder och utgick i sina konstnärliga ambitioner från strikt hantverkliga metoder" enligt Kersti Holmquist i boken Silversmeden. Ett gediget hantverk var med andra ord basen för arbetet. Ändå åstadkom han en mycket stor produktion under sitt liv, tack vare en stab av skickliga yrkespersoner i verkstaden.
Bland silversmederna räknas han jämte Jacob Ängman och Erik Fleming, Atelier Borgila. Wiwen ses också som en av de elva* konstnärer som lade grunden för Sveriges moderna konsthantverk. Där är han i gott sällskap av storheter som Edward Hald, Wilhelm Kåge, Carl Malmsten och Märta Måås-Fjetterström. Han utbildades bland annat i tyska Hannau och inspirerades redan tidigt av landets expressionister. Under sina studier i Paris lärde han också känna konstnären och Lundakillen GAN, Gösta Adrian Nilsson. De delade många tankar, inspirerade varandra och de förblev vänner hela livet.
Mer om Wiwen
Läs praktverket Silversmeden Wiwen Nilsson av Kersti Holmquist. Den är fantastiskt trevligt skriven och jag slukade boken från pärm till pärm här i helgen.
På Kulturen i Lund finns en permanent utställning om de två själsfränderna tillika Lundapionjärerna Nilsson: Wiwen Nilsson och GAN, Gösta Adrian Nilsson
* "Levande konsthantverk" kallar Konsthantverkarns Gille sin 50 års-utställning på Liljevalchs 1956. Där lyfte man fram elva pionjärer som fick egna rum och som porträtterades med bilder i katalogen: Simon Gate, Edward Hald, Elsa Gullberg, Akke Kumelin, Wilhelm Kåge, Carl Malmsten, Märta Måås-Fjetterström, Arthur Percy, Wiwen Nilsson, Erik Fleming, Jacob Ängman.
Wiwen Nilsson framför en av sina silverreliefer förevigad av Lennart Nilsson.
Den utskällda kaffeservisen som visades på Göteborgsutställningen 1923. Foto:
Mikael Lammgård
En Wiwen Nilsson-typisk åttkantig kaffekanna i silver med knopp av ebenholtz och halvmåneformat handtag, 1954.| Foto
Wiwen Nilsson var också innovativ när det gäller smycken. Han lanserade taffelslipade bergkristaller i ovanliga storlekar och korset som modesmycke. Kända är också broscherna i form av monogram och de vackra lamellnitade fåglarna.| Foto |
Silverreliefer som abstrakt plangeometrisk konst, starkt förenklad och träng i sin form. Inte helt olikt GANs måleri från 30-talet. Den här på bakgrund av mahogny är från 1953. |
Foto |
Hängsmyckena var populärast bland hans smycken. Här en taffelslipad bergkristall. | Foto |
