Svag och stark

Jag får ofta höra att jag är stark. Ibland att jag är klok. Själv ser jag mig inte som starkare än andra, eller klokare. Jag har bara övat på att vara svag och på att uppleva livets oförutsägbarhet. Idag vill jag berätta om min svaghet. Det är ett långt inlägg och lite off topic. Och på slutet finns det ändå en inredningskoppling.

Alla människor bär på saker. Min förhoppning är att jag med min historia kan ge hopp och påminna om livets föränderlighet. Att vädja till både ödmjukhet och tacksamhet. Till snällhet. Jag ser mig som en ganska lycklig och tillfreds person, fastän mitt liv är kaos och ibland på gränsen till omöjligt. Det går. Det känns inte alltid så. Ibland gråter jag. Ur det kommer kraft. 

I bibelns predikaren står det "Allt har Han gjort skönt i sin tid". Före den summeringen handlar det om allt det som har sin tid - att leva, dö, riva ner, bygga upp osv. Verserna påminner oss alla om att ingenting varar för alltid och att livet är förändring. Det gäller att vila i den tid som är, oavsett vad det är. Allt är skönt i sin tid. Även det jobbiga. Bibeln säger  att vi inte ska oroa oss, utan istället ta till vara på det som är och göra det bästa man kan. Att låta bli att jaga runt, att inte känna efter för mycket och att inte stressa på känslorna, Det är inte lätt. Jag har blivit bättre på det med åren. 

Min devis är att livet är skört och starkt. Det sköra kan visa sig vara starkt och tvärt om. 

Foto: Stiligahem

När jag var drygt drygt 20 år fick jag cancer i äggstockarna och livmodern. Jag hade två tumörer stora som canteloupe-meloner och antagligen en tredje som sprack. Jag fick veta att cystorna var cancer en fredag. På måndagen därpå skulle rubbet bort. Jag hade en helg på mig att bearbeta faktumet att jag skulle mista allt det i underlivet som gör mig till kvinna. Att aldrig kunna bli gravid. Och kanske mista livet också om inte behandlingen gick bra. Jag var inte stark. Jag var förtvivlad. Samtidigt var operationen ett faktum. Det fanns ingen återvändo. 

De finns de som längtar efter att byta kön och de som ser en dylik operation som en befrielse efter år av besvärliga menstruationer. Själv ville jag bara vara intakt. Jag ville få nio månader på mig. Jag ville leva. Jag låg på en gynavdelning med äldre kvinnor som såg fram emot operationen och unga som skulle göra abort.  Jag hade inget gemensamt med någon av dem. Jag höll mig för mig själv. 

Efter operationen kände jag mig könlös. Var jag verkligen fortfarande en kvinna? Måste jag kalla mig hen? Mitt förnuft sa att jag var tjej, men inte känslorna. Jag kände mig könsdysforisk. Jag var en hen. Behövde äta hormoner. 

Jag kom i klimakteriet trettio år för tidigt. Min kroppsform förändrades. Jag fick humörsvängningar och blodvallningar. Inget av mitt gamla jag fanns kvar. Jag kände inte igen mig själv. Det fanns ingen som förstod mig. Inte heller jag. Det tog år att bli sams med det nya jaget. 

Jag vilade i sorgen över det som förlorats och gladde mig över livet, på en och samma gång. Jag oroade mig faktiskt inte så mycket när jag var sjuk, jag hade fullt upp med att ta tillvara på livet. 

Min dåvarande pojkvän gjorde slut med mig mitt i allt, med förklaringen "jag vill ju ha barn någon gång".  Det gjorde så otroligt ont att höra. Jag var förkrossad. Självklart kan jag idag se att vi inte passade ihop, men då var det tufft. Och utan den erfarenheten hade kanske inte heller sett hur fantastisk min man var. 

Det går alltså inte att veta om det som sker är en välsignelse eller förbannelse. Vi är ofta snabba att dra konklusioner, istället för att ta saker som det är. Det är jobbigt, det gör ont, och så får framtiden visa om det var bra eller dåligt.

Nuförtiden är jag sams med mig själv och min frodiga tredimensionella kropp. Den är inte vacker. Den har ärr, märken och är knubbig, men den är stark och tålig. Den är ett skal. Den är långt ifrån perfekt. Men den är min. Den är frisk. 

Jag älskar att bära klänning, gärna figursydda sådana. Jag faller för det som är rosa och för vackra smycken. Jag bär mina rynkor med stolthet.  Folk får tycka vad de vill om min kropp. Och som 50 åring är det dessutom naturligt att vara i klimakteriet.  Jag har landat i att jag är en frodig kvinna och att det är okej.

Under hela cancerprocessen slogs jag för mitt liv. Håret ramlade av. Jag blev skallig. Jag mådde illa av cytostatikabehandlingen och den efterföljande strålbehandlingen. Jag kunde bli så trött. Så trött att jag var tvungen att sätta mig på trottoaren 50 meter från min lägenhet och vila i en halvtimme efter en tur till affären. Efter en social aktivitet värkte hela kroppen som träningsvärk.  Jag är inte starkare än någon annan. Jag har bara övat i att slåss för mitt liv. Jag är inte ensam. Då var det bara att ta en dag i sänder och leva. Jag minns att jag var så sjuk av behandlingen att jag inte trodde att jag skulle vakna nästa dag. Det är många världen över som slåss för sitt liv. Jag är inte stark. 

Minns en gång då jag skulle hänga med vänner och dansa. Detta event inplanerades en av de tio piggaste dagarna i månaden. Jag hade räknat ut att jag nog skulle orka två timmar, men inte mer. Jag hade min "partyperuk" med det långa mörka lockiga håret på mig. Mitt ansikte var fjunlöst och såg ut som en vaxdocka. Men mina tröttsjuka ögon var fulla med livslust. Förmågan inte. Mina vänner hämtade mig med bil, hjälpte mig till stolar så jag kunde pausa mellan varven och körde mig sedan hem. Ja, jag tror till och med att de bar mig i säng. Jag var så svag, men bars av styrkan hos mina vänner. Jag tog ut mig helt. Jag sov i flera dagar.  När jag är svag, är jag stark. Och jag har en fantastisk familj och trofasta vänner. 

När jag träffade herr J kallade han mig fröken isbit. Jag visade inte så mycket att jag tyckte om honom. Jag tog sällan initiativ. Jag höll emotionellt avstånd. "Han kommer sticka när han får veta", tänkte jag. Det har hänt förr. Herr J fortsatte dock att knacka på mitt skal. Ville veta orsaken till muren. Jag berättade det för honom en dag när vi promenerade. Vi grät båda två. Jag gick hem och hörde sedan inget från honom på två veckor. 

Jaha, då var den sagan slut, konkluderade jag.  Men, han var inte klar. Han brottades med tankar om vad som var viktigast i livet. Normer? Gener? Och om kärleken till mig var större än längtan efter en egen familj. Efter två veckor kom ett sms "Du kan inte ana hur mycket du betyder för mig". Han hade bestämt sig för mig, trots allt. I de orden rymdes mycket. Amor vincit omnia, Kärleken övervinner allt. I brevlådan den eftermiddagen fanns en inbjudan till Operan tillsammans med honom. Sen dess har vi övervunnit mycket tillsammans. 

Att deala med barnlöshetsfrågan så tidigt i en relation är inget jag rekommenderar. För oss var det oundvikligt. Jag hade turen att träffa en mogen man. 

Vi bestämde oss ganska tidigt att inleda adoptionsprocess. Så tidigt i relationen att jag påbörjade den själv. Med hans stöd och samtidigt som vi lärde känna varandra. 

Det var minst sagt en udda turordning att ena sekunden prata som man gör när man är nykär och i nästa om vår syn på barnuppfostran tillsammans med socialen. Jag hade verkligen gärna sluppit den turordningen. Jag hade gärna haft en lång period som dumkär. I adoptionsprocesser blir man granskad från alla håll och kanter. Det är en tuff process. Och vi som då inte ens levde ihop skulle visa på en stabil och djup relation. Vi lärde känna varandra på socialkontoret, kan man säga. Vi överlevde det också.

Inget i adoptionen gick som på räls. Vi fick kämpa för att bli godkända som föräldrar av svenska myndigheter, på grund av min sjukdomshistoria. Trots att jag inte varit hemma från jobbet en enda dag på tio år. Det gick inte så smidigt i utlandet heller. Vi bytte land tre gånger, våra handlingar tappades bort och vi fick vänta ovanligt länge för att till slut få hämta hem vår son. Jag har slutat ägna tankar om varför det hände oss och om det verkligen var meningen att vi skulle ha barn. Det finns det inga svar på de tankarna. De gör mig bara ledsen, håglös och tillför inget konstruktivt. 

I papprena stod det att han hade en kal fläck på huvudet, men annars verkade han vara förhållandevis frisk. Han var förstås undernärd och understimulerad av instutionsmiljön. Det visade sig dock med åren att vår älskade son hade stora utmaningar. Autism, ganska svår intellektuell funktionsnedsättning, hyperIntensiv adhd och epilepsi. Han har heller inget talat språk. Han är en tonåring och ett litet barn på en och samma gång. Hjärnan är 2-3 år som hans kusin brukar säga. Han kan tillexempelninte äta med bestick och han behöver 100 procents uppsikt. Han sover inte på nätterna. Vårt liv är otroligt begränsat och inrutat. Det går inte att vara själv med honom. Jag som får kraft av möten tackar nej till det mesta sociala. Vårt sociala liv är minimalt. Det finns dagar då jag sörjer att jag inte kan gå kvällskurser, åka på tjejresa, gå på loppis, fotografera stilleben osv. Det finns perioder då jag måste slåss för grundläggande behov; att kommunicera, att få lära sig något i skolan, att få mediciner så han sover, att söka avlastning och få avslag. Jag känner mig ändå i grunden som en lycklig människa. 

Min fristad är bloggen och jobbet. Glädjen fylls på i trädgården, av årstiderna och havet och tacksamheten kommer från kärleken, vännerna och familjen. Återhämtning får jag i micropauser. Jag stannar upp i nuet vid busshållplatsen, promenerar och accepterar när jag inte orkar. 

Det latinska ordet för ek är Quercus Robur. Robur betyder styrka. Som i Riksbankens Hinc robur et Securitas, som betyder därav styrka och säkerhet. Och ordet robust. Ek är ett starkt och tåligt material, värdigt att bygga stora skepp av. I alla tider har människan dyrkat eken. Trott på dess magiska krafter.  Och när man ser ett flerhundraårigt träd, som är helt ihåligt och fortfarande bär blad och ekollon, förundras jag och känner trädets magi.  När livet är svårt hämtar jag kraft från naturen. Den lär mig om livet. Även en trasig ek är en ek. Även med brutna grenar och ful  form har den liv. Jag känner mig som den ibland. Det sköra kan vara starkt och tvärt om. Livet kan ta nya vändningar, upp eller ner.  Men livet är livet. Det går att vara lycklig fast livet är kaos. Det vet jag.

Livet är oförutsägbart. Har man den förväntan så tacklar man saker på ett annat sätt än om man tror att allt varar för alltid. Det som ser starkt ut är svagt. Det fula och skavankiga kan vara vackert. Och livskraftigt.

Min syn på livet och min syn på inredning hänger mycket ihop. Det är med inredning som med människor. Allt behöver inte vara perfekt. Det finns inte heller något tristare än förutsägbara hem, där allt matchar och är nytt. Hus blir hem av att vara både skört och starkt. Det är ju trots allt så att hemtrevligheten uppstår när boendet speglar dem som bor där. Och att livet syns. Jag brukar kalla det hemmets årsringar. Det går att skapa oavsett stil och preferenser. Minimalist som maximalist. Det får också gärna finnas något som skaver i ögat och gör det intressant.  Det gäller både på människor och i inredning.