Digital bokcirkel om kvinnohistoria

(null)

Det som fångade mitt intresse var en invitation till en digital bokcirkel utifrån Fredrika Bremers bok "Hertha". Bokcirkeln kommer igång i januari. Och därför läser jag den. Initiativet kommer från Haninge kommun och heter Fredrikas salong. Kanske ses vi där.

Fredrikas salong är ett samarbete mellan Fredrika Bremer-förbundet, Årstasällskapet och Årsta slottsmuseum. I år sker evenemanget digitalt - och det vill jag delta i.

Boken läser jag just nu på min iPad via litteraturbanken, gratis. Häng med  

Literaturbanken och även projekt Runeberg är fantastiska sätt att få tillgång till historiska källor digitalt.   

Jag har som ett återkommande tema med ojämn periodicitet tagit mig an förebilder i den svenska kvinnohistorien. Först Ellen Key, därefter Elin Wägner och nu Fredrika Bremer. Det får nog bli ett besök på Årsta slott också där Fredrika dog. Som några av er vet, så är mitt specialintresse arkitektur och inredning ca 1860-1929. För att förstå den tidens interiör, behöver man också förstå människan.  


Jag tror också att det är viktigt att äga sin historia. När jag växte upp glömdes kvinnorna bort i historieböckerna, ja bortsett från Marie Curie och Selma Lagerlöf då, i konsten och ja i allt. Det har naturligtvis blivit bättre på den fronten. Men fortfarande måste vi själva se till att addera de berättelser som ger oss förebilder, inspiration och stoff för att bilda sig en egen uppfattning. Inte bara de av oss som är kvinnor, utan alla. 

Interiören på 1800-talet
(null)

Interiören visar en salong från 1800-talet. Förutom inredningsidealen kan man också utläsa hur man levde. Det är ingen slump att det är mannen som håller koll på omvärlden och läsa tidningen medan kvinnorna broderar. Foto: Bålsta auktionssalen 

Kvinnor framställs ofta förminskande. I helgen plöjde vi Indiana Jones där den kvinnliga birollen framställs som ett vackert men hysteriskt våp. Inte ens i den senaste säsongen av The Crown kan man låta bli att förminska en av Storbritanniens främsta premiärministrar genom tiderna. Nä, inte Winston Churchill förstås, utan Margret Thatcher. Visserligen säger drottningen att många premiärministrar gråtit i hennes närvaro, men det är bara the Iron Lady som gråter under flera minuter i rutan. Serien lägger fokus på att visa det personliga och inte den fantastiska politiska gärningen, vilket jag tycker är synd. Rent av irriterande, så jag läste på lite och påminde mig själv om IRA, gruvstrejker och oro. Kanske är det för att det ligger för nära i tiden. Och att vi inte kan tolka samtiden så bra. Kanske är det för att hon är en kvinna.

Mina reflektioner kring Hertha
Nu tillbaka till Hertha. Jag har kommit någonstans till drygt hälften. Det var ett tag sedan jag läste på 1800-tals svenska och det tar lite tid innan jag får flyt i läsandet och det blir naturligt att läsa stadna istället för stanna. Snabbt fångas jag dock av berättandet, både själva berättelsen men också hur den skrivs. Alla referenser till fornnordiska gudasagor i allt från namn på personer till i dialogen. "Fortsättningsvis ska du vara min Iduna" säger Yngve i sin kärleksförklaring till Hertha. Att Idun är kunskapens och även kärlekens gudinna vet jag, men Iduna får jag slå upp. Det visar sig vara namnet på en tidskrift i början av 1800-talet som var inriktad på fornhistorik. 

 Det är mycket medvetet som Bremer väljer just den referensen. De två sanningssökande älskande eftersträvar att finna det ursprungliga, inte att revolutionera. Yngve är en modern man, ingenjör vid tåget. Hertha klok, förståndig, omtänksam och understimulerad. I boken beskrivs hon som bitter, men jag ser att hon är frustrerad över att inte få använda sin hjärna och att tvingas underordna sig sin far. Att vara omyndig fast man är närmare trettio. Jag skulle också tänkt som hon. Det är en fin balansgång där halva boken väcker sympatier när man får följa Herthas tankar och frispråkighet. Den andra hälften visar på allt annat än ett lyckligt slut. Budskapet är tydligt: ge kvinnor makt över sitt eget liv och ge dem tillträde till kunskap, eftersom man och kvinna båda är skapade till Guds avbild.

Som kommunikatör är det också intressant att se hur språket utvecklats sedan 1800-talet, som i exemplet med stadna ovan och ordet shawl. Att läsa Hertha ger många fler dimensioner än bara berättelsen och jag fångar mig själv med att reflektera kring boken med många infallsvinklar, bland annat  denna.
(null)

Omyndiga under 1800-talet
Fredrika Bremer levde mellan åren 1801-1865. 1849 reste hon bland annat till USA och den resan sägs vara en av anledningarna till att hon skrev Hertha år 1856. Då gällde fortfarande 1734-års lag, där kvinnor var omyndiga och stod under sin pappas, den äkta makens eller t o m en manlig släktings förmyndarskap. Änkor och frånskilda ansågs dock myndiga. Först 1845 fick kvinnor arvsrätt och året därpå näringsfrihet. Fortfarande omyndiga. Först två år efter att Hertha utgivits, år 1858, röstade riksdagen för en lag som innebar att ogifta kvinnor kunde bli myndiga efter en anmälan hos domstolen, och först efter att de fyllt 25 år. Det sägs att Hertha är den första svenska feministiska litteraturen. Jag tycker att den ger en fördjupad förståelse och ödmjukhet kring orättvisor vilka de än är. Kanske integration i ett mångkulturellt samhälle är vår tids motsvarighet? Vad kan vi då dra för lärdomar?

Det får bli ett lite närmare porträtt av Fredrika Bremers liv, gärning när jag får tillfälle att besöka Årsta slott där hon bodde.