Ellen Keys Strand, del 1
Det finns dagar av lycka långt in i själen. Stunder där man tar in nuet och platsen fullt ut med alla sinnen påkopplade. Dofter, ljud, värme och synintryck går på max och man blir nästan ett med en plats, förstår den och besjälas. En sådan dag fick jag på Ellen Keys Strand i somras. Så här i vintermörkret känns de sommarljusa dagarna långt borta. Men när jag blundar och söker mig till Strand upplever jag allt igen. Underbart.
Hus som är byggda i början av 1900-talet tilltalar alltid mig alldeles särskilt. Jag är väldigt förtjust i den organiska funktionalismen som rådde då, nationalromantiken, med rundade hörn och ornamentik hämtade från naturen. Det här är min estetik. Jag har ägnat ganska många år åt att forska kring det förra sekelskiftet. Intresset började när vi flyttade in i vår våning för drygt tio år sedan. Jag fann detaljerna så tilltalande och de grova proportionerna både bombastiska och delekata på samma gång. Jag blev nyfiken på vad som gjorde det så oemotståndligt. Jag har studerat alla aspekter; arkitektur, konst och inredning förstås men även hälsoideal, kvinnans roll och industrialismen. Ellen Key har jag förstås stött på och Strand har länge stått på min önskelista. Jag har drömt om att besöka platsen. Få vara där, uppleva Vätterns förvandlingar och ljuset på egen hand och med alla sinnen. Vara där så länge jag vill. Och i somras blev det äntligen av. En av de varmaste dagarna förra sommaren gjorde jag en oförglömlig resa till strand. Hoppas att du tycker om mina bilder.
Jag tycker mycket om att fotografera och skulle gärna vilja utveckla mitt seende genom kameran. Det är sällan jag kan ägna den tid det tar att vänta in den rätta stunden, och ofta håller jag min ivriga son i ena handen och kameran i den andra - även här hemma. Eller så är son och man ur huset någon timme och jag får ro att plocka och plåta. Så ser det ut. Därför är stunderna där jag kan förkovra mig så givande. Jag fångar nuet. Carpe diem. Jag tänker mig ytterligare ett inlägg härifrån och om interiöridealen från den tiden.
En närmast omöjligt brant tomt med en vidunderlig utsikt.
Jag kom en timme före första visningen och fick uppleva den osynliga gränsen mellan himmel och hav helt i stillhet. Fullkomligt och alldeles magiskt.
Gigantiska, nästan sydeuropeiska lavendelhäckar med hundra och åter hundra fjärilar.
Genom att understryka de horisontella linjerna i form av en häck i övre kant och nytta perspektivet med pergolan har man gjort terrasseringen ännu mer sympatisk.
Den här vyn mötte mig. Jag bländades av den osynliga linjen mellan vatten och himmel.
Jag tycker om allt här. Den vackra gula bänken. Pergolan, buxbomskloten och huset.
På bara en timme har karaktären ändrats på sjön.
Sagolikt fint hus.
Ljuvliga rabatter bakom tjocka ligusterhäckar.
Foto: Ann-Charlotte Jönsson, Stiligahem.se
Så fint beskrivet och vackra bilder! Jag ville dit en sommar men då var det inte öppet för allmänheten utan endast stipendiater. Nu får jag ge det en chans till! Väntar på interiören!!