/ Arkitektur / värt en resa /

Världsarvet Skogskyrkogården

Det är kanske ödets ironi att den som ritade Skogskrematoriet på Skogskyrkogården också var den första att använda det. Skogskyrkogården är ett av UNESCOs världsarv sedan 1994. Ett världsarv blir ett kultur- eller naturminne som är så värdefullt att det anses vara angelägenhet för hela mänskligheten. Det var ett oväntat och ovanligt val. Inte bara för att det är en kyrkogård, utan också för att den är anlagd på 1900-talet. Skogskyrkogården ritades av de båda 30-åringarna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz efter en internationell arkitekturtävling 1914, då under arbetsnamnet "Tallum" .

Gunnar Asplund (1885-1940) ritade Skogskrematoriet med de tre tillhörrande kapellen; Trons, hoppets och det heliga korsets kapell. De invigdes 1940 och kort därefter hölls begravningen för Asplund i heliga korsets kapell. Han ligger begravd utanför trons kapell vid ett minnesmärke som bär inskriptionen: ”Hans verk lever”. Gunnar Asplund ritade också Skogskapellet och Tallumpaviljongen. Sigurd Lewerentz blev den som utformade merparten av landskapet. Han ritade också det klassicistiska Uppståndelsekapellet i Skogskyrkogårdens södra del. 

Det finns mycket att säga om Skogskyrkogården och många detaljer att försjunka i. Det som slår mig vid besöket den här gången är det dels naturens samspel med byggnaderna. Men också hur det klassiska antika formerna samspelar med det modernistiska.

De höga pelarna är en återkommande form. De mäktiga höga stammarna på tallarna som omgärdar och omsluter gravarna och de höga pelarna utanför Det heliga korsets kapell men också uppståndelsekapellet. Olika i sin utformning men återkommande.

Förståelse för processen liv-död-liv är så talande och genomtänkt. Det är sådan omtanke gjord kring alla delarna av begravningen. Att gå in i sorg och mörker för att komma ut bokstavligen på andra sidan i ljus. Arkitekterna har jobbat med att skapa stämning och forma kapellen just efter detta.

Det finns nästan inga kristna symboler i kapellen eller på kyrkogården. Till och med korset på första bilden ser mer ut som en människa med utsträckta armar som ropar välkommen än ett "kristet kors". Ändå känns den här platsen så värdig och vemodigt vacker. Man kan inte annat än att fångas och inslutas av arkitekternas tankar och idéer. Det är uppenbart vad det handlar om, men ändå är allt så tydligt gjort för att handla om den enskilde människan.

Läs mer om Skogskyrkogården  

Skogskapellet
Skogskapellet är ritat av Gunnar Asplund och är det minsta kapellet, men även det första och invigdes 1920. Det här huset bär både spår av klassicistisk arkitektur med pelarna på framsidan, men det dominerande taket ser på avstånd ut som ett stråtak på ett engelskt "cottage" eller ett danskt. Och mycket riktigt kommer inspirationen till utformningen från det här lustslottet.  På taket hänger Carl Milles "dödsängel" som enda utsmyckning.
 
Kapellet är sparsmakat inuti och påminner en hel del om Pantheon i Rom med sitt ögonformade takfönster. Själv föll jag kanske mest för de vackra ljushållarna längs väggarna. 
Pelarna är skapade så att de nästan svävar mot taket. Taket i sin tur är målat i en blank vit färg och tillsammans ser det nästan ut som vatten på avstånd. En annan detalj är vattenutkastarna som är både enkla och vansinnigt vackra.
Detalj vid dörren
"Hodie mihi cras tibi" står det utanför portalen in till Skogskapellet. Det är latin och betyder idag åt mig i morgon åt dig, det vill säga det som drabbar mig idag kan drabba dig i morgon.
 
De vackra baden som står i parken är ritade av Gunnar Asplund, där Anna Petrus utformat lejonen. Träbiten du ser i karet är en del av arkitektens vision. Ursprungligen var det en ganska enkel träbit som simmade runt i gjutjärnskaret. Men när vänner av ordning alltid slängde bort "pinnen i vattnet" fick skogskyrkogården brännmärka träbiten med orden "fågelbord" och förankra träbiten i karet. Själv tycker jag att det är fantastiskt vackert med den enkla träbiten som flyter runt i det svarta karet med bara några enkla tallbarr synliga.
Uppståndelsekapellet är fascinerande.
Det stora fönstret mot söder och de modernistiska klismosstolarna får hela rummet att kännas sakralt och vackert. Altaret längst fram är gjutet i betong och målat rött. Golvet upplevs i vissa ljus nästan som vågor och vatten som får kistan att liksom flyta bort. Subtilt och vackert. Här går man in genom en maffig port och ut genom en annan dörr till ljuset. Så genomtänkt och  vackert av Sigurd Lewerentz.
 
 De vackra detaljerna
Kärlek
skogskrematoriet och det heliga korsets kapell
Gunnar Asplund tänkte verkligen på de sörjande. Väntrummet till kapellet har stora likheter med ett väntrum. Det finns en klocka, det finns bänkar och det påminner en hel del om en tågstation. En blandning mellan tågstation och ett hem. Bänkarna är lite böjda för att familjemedlemmarna ska kunna sitta närmare varandra. I fönstret står krukor med pelargoner. Det hela ger ett ganska hemmavant intryck. Det var också tanken. Gunnar Asplund ville att det skulle vara krukor och blommor som fanns i de flesta hemmen.
 
Som en omsorg med de sörjande har asplund utformat en matta med detaljer att titta på. Här kan man sitta med nedsjunken blick och räkna ränder och cirklar på mattan under begravningen. Nedan de vansinnigt snygga taklamporna. 
Väggen här kan öppnas upp. Tanken är att man efter begravningen ska kunna gå upp mot ljuset. Under stora begravningar med över 300 personer kan man öppna väggen så att fler kan få plats.
 
Foto: Anncha, stiligahem.se
/ Stiligahem besöker... / värt en resa /

Elin Wägners "Lilla Björka"

Vid en första anblick ser det ut som vilket rött torp som helst. Men Elin Wägners Lilla Björka är en arkitektonisk pärla av mästerarkitekten Carl Bergsten ritad på 1920-talet i bästa ”Swedish Grace” stil. Det är inte annat än att man förundras hur denna pärla blivit byggd här ute på den småländska landsbygden – och så säger det ju ganska mycket om Elin Wägner och hennes betydelse för Sverige. Så vem var hon?

 

”Nu råkar vi i detta lilla land vara så lyckligt lottade att här har levt en kvinna som tänkte längre, mer originellt och djärvare än de flesta andra samhällsfilosofer…Hon står på daggmaskarnas sida. Hennes tankar arbetar liksom under jorden” skriver Göran Greider i inledningen till samlingen Wägnerismer.

 

Elin Wägner (1882-1949) var författare och journalist född i Lund. Mötena inför artiklarna om Ellen Key samt Signe Bergman, förgrundsfiguren i Landsföreningen för kvinnlig rösträtt, ledde henne till ett livslångt engagemang för kvinnlig rösträtt och kvinnors lika värde, och hon verkade i internationella sammanhang. År 1909 representerade hon Sveriges kvinnliga fredsförening vid den Internationella kvinnorösträttsalliansens kongress i London och hon var en av ledamöterna som deltog i den internationella rösträttsrörelsens möte i Haag 1915. Hon var med på massmötet i Albert Hall i maj 1919 när Eglantyne Jebb startade Save the Children Fund och är en av de fem personer som bildar Rädda Barnen i Sverige med syfte att lindra nöden för barn under första världskriget. När Elin 1923 fått De Nios stora pris köper hon en bit mark i Värend, Småland i närheten av sin mors barndomshem. 

”Kvinnors reaktioner mot den behandling de varit utsatta för påminner om jorden. Båda tackar för god behandling med blom och frukt, båda svarar på hård behandling med torka och oginhet” Elin Wägner i Väckarklocka

Elin Wägner skrev 30-talet romaner och noveller med starka budskap om kvinnor, fred och miljö. I romanen ”Norrtullsligan” (1908), som först gavs ut som en följetong i Dagens Nyheter skriver hon om livet bland lågavlönade kvinnliga kontorister och i ”Helga Wisbeck” (1913), om en kvinnlig läkare som avstår från äktenskap och barn för att helt gå upp i sitt yrke. Frågan om kvinnans särart tog Wägner upp i debattboken Väckarklocka (1941) där hon bland annat drev tesen ”ju större kvinnligt inflytande desto mindre risk för krig”. ”Årets väckarklocka” delas sedan 1993 ut av Elin Wägner-sällskapet. Wägner valdes in i Svenska akademien år 1944 efter att ha skrivit en uppmärksammad biografi om Selma Lagerlöf.
 
"Det är en enorm uppgift att leta fram kvinnornas historia. Det är ett chiffer vars nyckel ligger i en förgången tid”
 
Hur kom det sig att Lilla Björka placerades i Värends socken?
Tanken på en bortglömd kvinnohistoria påverkade Wägner stort och det är ett återkommande tema i flera böcker, inte minst i Väckarklocka. ”Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men det har lyckats göra en historia enbart av inslaget” skriver Elin i boken. Hon påverkades av berättelserna om urtidens "gynekokrati" i Kreta där moderskapet hölls för heligt. Den svenska motsvarigheten fanns i småländska Värend. I boken ”Tusen år i Småland” (1939) skriver hon berättelsen om Blendasägnen och den särskilda arvsrätt som råder i Värend. Värend, som är en del av Kronobergs län, är också den socken där Elins morfar var kyrkoherde och där Lilla björka ligger. 
 
Blendasägnen säger att kvinnorna i Värend, under ledning av Blenda, besegrat en dansk fiendehär genom att bjuda dem på gästabud, supa dem fulla och sedan döda dem. Värendsmännen var iväg på egna krigståg och därför var kvinnorna "lämnade åt sitt öde". Som en bekräftelse på kvinnornas storverk fick Värends kvinnor lika arvsrätt som männen och rätt att resa till kyrkan på sin bröllopsdag klädda i full stridsmundering ledsagade av pukor och trummor.  På kartan över Bråvalla hed i ”Suecia Antiqua et hodierna” tryckt 1693 förekommer Blendas namn.
Ett fantastiskt exempel på nyklassicistiska detaljer. Vackra färger och proportioner.
Detaljer som bara är så fina i all sin enkelhet.
 
Elin Wägners sovrum i rosa hade en sån härlig atmosfär och ljus. Här ville vi bara stanna.
 
Rundade hörn såg jag också på Ellen Keys Strand. Det var en ganska vanlig detalj under jugendperioden. Det som är spännande här är att huset både andas 1910 talets jugend och 20-tals klassicism.
 
Gästrum med blå väggar och tunna ljusa gardiner
En väckarklocka förstås.
 Linneförrådet med sin rosa insida och snygga beslag. Jag kan ju nörda in på detaljer som dessa.
Salen med sitt silverfärgade tak är en cool detalj.
Vid en första anblick ett klassiskt torp, men lunettfönstrena och pelarna vid uteplatsen avslöjar att det här är ett hus från 20-talet och inte äldre.
Den svarta kuben till vänster var Elin Wägners skrivstuga och ritad av ingen mindre än glaskonstnären Simon Gate.
Bubblande cider framför Elin Wägners skrivstuga.
Mitt härliga tjejresegäng från studietiden i Växjö. Det har blivit en hel del tjejresor sedan vår första 1987.
 

Det går att skriva så mycket om Elin Wägner. Hon var en fantastisk person och inspirationskälla. Här kan du läsa mer: 

Foto: Ann-Charlotte Jönsson, stiligahem
/ Inspiration: stiliga hem / värt en resa /

Duvblått och skogsgrönt

I Lucern i Schweiz ligger hotel Gutsch med en fantastisk utsikt. Hotellet har nyligen fått en ny interiör signerad Martyn Lawrence Bullard som går i duvblå och skogsgröna toner.

Foto: tempodadelicadeza