/ Uppåt väggarna / värt en resa /

Missa inte Annika Ekdahl!

(null)

Drabbad, gripen och fullständigt handlöst förälskad i textilkonstnären Annika Ekdahls tapeter vävda i gobelängteknik. Kompositionerna och färgerna är så ändlöst vackra och perfekta,  en detaljrikedom som slår mig med häpnad. Missa för allt i  världen inte utställningen på Waldemarsudde  som pågår till den 11 februari. Jag ska försöka gå igen.  

Utställningen slår an många strängar. Det rent estetiska, berättelserna i varje bild, mötet mellan nutida och historiska motiv, hantverket, skickligheten, den imponerande monotont tålamodskrävande uthålligheten och den parallella berättelsen om kvinnans historia. Väverskor i alla tider. Kvinnlig styrka i den tysta kunskapens gemenskap. En Noa som bygger sin väv bit för bit i tro utan att få se helheten förrän det är klart.

 Att summera intrycken i bara ett inlägg är omöjligt. Tankarna surrar. I utställningstexten på museet beskrivs hennes verk så fint. Att skapandeprocessen är en blandning mellan den moderna digitala tekniken och den uråldriga. Hon färgar sitt eget garn.  Det tar 1,5 år att väva. 

"Hennes kompositioner är en slags förtätade collage, med överlagringar, dubbleringar och bilder i bilder. Ofta med ett fokus, som kan vara ett bord, en fest, en dans, ett ansikte, en trollslända. Det som sker däromkring i periferin är emellertid viktigt. Djuren har ofta en framträdande roll. Några är mytiska, som enhörningen, hjortarna och hararna(dessa ingick även som symboler i senmedeltidens och renässansens bildvävar) " ur utställningstexten.

(null)
Gobeläng eller tapet
I Sverige kallar man bildvävar för tapet. Gobeläng är rent formellt en vävtapet som kommer från en plats "manufacture nationale des Gobelins" i Paris. Fabriken grundades på 1600-talet, men tekniken där man "plockar", kallas gobelängteknik, och är mycket äldre. Den andra tekniken sker genom att man väver med skyttel och slagbom, exempelvis mattorna från Märta Måås Fjätterström. 
(null)
Här ser ni detaljrikedomen i tapeterna. Det kräver noggranna förberedelser och öga för detaljer. 
(null)

(null)

(null)

(null)







/ värt en resa /

Tv-serie om verklighetens Brideshead

(null)
Minns ni det vackra slottet i tv-serien "En förlorad värld", på engelska "Brideshead Revisited"? Slottet, som i verkligheten heter Howard Castle, är just nu tv-aktuell i SVT-serien "Att inreda ett slott". Programmets originaltitel är "Phil Spencer's Stately Homes". I seriens andra avsnitt får vi följa med till det fantastiska Howard Castle och följa med bakom kulisserna och ned i arkiven för att få veta mer om de som byggde slotten och vad det kostade att bygga och inreda slotten och parkerna. Den här serien får ni bara inte missa om ni gillar arkitektur, historia, fantastiska miljöer, konst, vackra bilder, människoöden och en god berättelse. Och så finns det en spännande koppling till William Morris.
 
(null)
Den filmatiserade tv-serien "Brideshead Revisited" (1981) om Sebastian Flyte (Anthony Andrews) och Charles Ryder (Jeremy Irons), åttiotalets snyggaste filmhunkar spelades in på Howard Castle i York.
(null)
Frågan är om inte Howard Castle spelade huvudrollen i En förlorad värld. När den brittiska långfilmsversionen av Brideshead Revisited spelas in 25 år senare år 2008 är det återigen Howard Castle som används för att illustrera Brideshead. I 2008 års version är det Emma Thompson som spelar Sebastians mor samt Ben Whishaw och Matthew Goode, i rollerna som Sebastian och Charles. 
(null)
För den som är road av Arts and Craftsperioden, alltså nationalromantiken och jugendperioden har också anledningar att besöka Howard Castle. Det nionde grevparet (Earl of Carlisle) George och Rosalind Howard var goda vänner med Arts and Craftsgrundaren William Morris och moderniserade slottet i början av 1900-talet med den blomstrande mönstervärlden i flera rum, men har senare blivit omtapetserat. Morris färggrika värld kan man idag endast uppleva i kapellet, men klicka på länken så får du se vackra bilder.
 
I morgon fredag sänds det fjärde avsnittet i serien "Att inreda ett slott" med Phil Spencer som ciceron. Missa inte det. 
 
Det fantastiska slottet är aktuellt i ytterligare en film. Nu senast i BBC-filmatiseringen av "Death Comes to Pemberley" som bygger på PD James novell med samma namn och som är en fristående fortsättning på Jane Austens Pride & Prejudice utspelas på Howard.  
/ Arkitektur / värt en resa /

Världsarvet Skogskyrkogården

Det är kanske ödets ironi att den som ritade Skogskrematoriet på Skogskyrkogården också var den första att använda det. Skogskyrkogården är ett av UNESCOs världsarv sedan 1994. Ett världsarv blir ett kultur- eller naturminne som är så värdefullt att det anses vara angelägenhet för hela mänskligheten. Det var ett oväntat och ovanligt val. Inte bara för att det är en kyrkogård, utan också för att den är anlagd på 1900-talet. Skogskyrkogården ritades av de båda 30-åringarna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz efter en internationell arkitekturtävling 1914, då under arbetsnamnet "Tallum" .

Gunnar Asplund (1885-1940) ritade Skogskrematoriet med de tre tillhörrande kapellen; Trons, hoppets och det heliga korsets kapell. De invigdes 1940 och kort därefter hölls begravningen för Asplund i heliga korsets kapell. Han ligger begravd utanför trons kapell vid ett minnesmärke som bär inskriptionen: ”Hans verk lever”. Gunnar Asplund ritade också Skogskapellet och Tallumpaviljongen. Sigurd Lewerentz blev den som utformade merparten av landskapet. Han ritade också det klassicistiska Uppståndelsekapellet i Skogskyrkogårdens södra del. 

Det finns mycket att säga om Skogskyrkogården och många detaljer att försjunka i. Det som slår mig vid besöket den här gången är det dels naturens samspel med byggnaderna. Men också hur det klassiska antika formerna samspelar med det modernistiska.

De höga pelarna är en återkommande form. De mäktiga höga stammarna på tallarna som omgärdar och omsluter gravarna och de höga pelarna utanför Det heliga korsets kapell men också uppståndelsekapellet. Olika i sin utformning men återkommande.

Förståelse för processen liv-död-liv är så talande och genomtänkt. Det är sådan omtanke gjord kring alla delarna av begravningen. Att gå in i sorg och mörker för att komma ut bokstavligen på andra sidan i ljus. Arkitekterna har jobbat med att skapa stämning och forma kapellen just efter detta.

Det finns nästan inga kristna symboler i kapellen eller på kyrkogården. Till och med korset på första bilden ser mer ut som en människa med utsträckta armar som ropar välkommen än ett "kristet kors". Ändå känns den här platsen så värdig och vemodigt vacker. Man kan inte annat än att fångas och inslutas av arkitekternas tankar och idéer. Det är uppenbart vad det handlar om, men ändå är allt så tydligt gjort för att handla om den enskilde människan.

Läs mer om Skogskyrkogården  

Skogskapellet
Skogskapellet är ritat av Gunnar Asplund och är det minsta kapellet, men även det första och invigdes 1920. Det här huset bär både spår av klassicistisk arkitektur med pelarna på framsidan, men det dominerande taket ser på avstånd ut som ett stråtak på ett engelskt "cottage" eller ett danskt. Och mycket riktigt kommer inspirationen till utformningen från det här lustslottet.  På taket hänger Carl Milles "dödsängel" som enda utsmyckning.
 
Kapellet är sparsmakat inuti och påminner en hel del om Pantheon i Rom med sitt ögonformade takfönster. Själv föll jag kanske mest för de vackra ljushållarna längs väggarna. 
Pelarna är skapade så att de nästan svävar mot taket. Taket i sin tur är målat i en blank vit färg och tillsammans ser det nästan ut som vatten på avstånd. En annan detalj är vattenutkastarna som är både enkla och vansinnigt vackra.
Detalj vid dörren
"Hodie mihi cras tibi" står det utanför portalen in till Skogskapellet. Det är latin och betyder idag åt mig i morgon åt dig, det vill säga det som drabbar mig idag kan drabba dig i morgon.
 
De vackra baden som står i parken är ritade av Gunnar Asplund, där Anna Petrus utformat lejonen. Träbiten du ser i karet är en del av arkitektens vision. Ursprungligen var det en ganska enkel träbit som simmade runt i gjutjärnskaret. Men när vänner av ordning alltid slängde bort "pinnen i vattnet" fick skogskyrkogården brännmärka träbiten med orden "fågelbord" och förankra träbiten i karet. Själv tycker jag att det är fantastiskt vackert med den enkla träbiten som flyter runt i det svarta karet med bara några enkla tallbarr synliga.
Uppståndelsekapellet är fascinerande.
Det stora fönstret mot söder och de modernistiska klismosstolarna får hela rummet att kännas sakralt och vackert. Altaret längst fram är gjutet i betong och målat rött. Golvet upplevs i vissa ljus nästan som vågor och vatten som får kistan att liksom flyta bort. Subtilt och vackert. Här går man in genom en maffig port och ut genom en annan dörr till ljuset. Så genomtänkt och  vackert av Sigurd Lewerentz.
 
 De vackra detaljerna
Kärlek
skogskrematoriet och det heliga korsets kapell
Gunnar Asplund tänkte verkligen på de sörjande. Väntrummet till kapellet har stora likheter med ett väntrum. Det finns en klocka, det finns bänkar och det påminner en hel del om en tågstation. En blandning mellan tågstation och ett hem. Bänkarna är lite böjda för att familjemedlemmarna ska kunna sitta närmare varandra. I fönstret står krukor med pelargoner. Det hela ger ett ganska hemmavant intryck. Det var också tanken. Gunnar Asplund ville att det skulle vara krukor och blommor som fanns i de flesta hemmen.
 
Som en omsorg med de sörjande har asplund utformat en matta med detaljer att titta på. Här kan man sitta med nedsjunken blick och räkna ränder och cirklar på mattan under begravningen. Nedan de vansinnigt snygga taklamporna. 
Väggen här kan öppnas upp. Tanken är att man efter begravningen ska kunna gå upp mot ljuset. Under stora begravningar med över 300 personer kan man öppna väggen så att fler kan få plats.
 
Foto: Anncha, stiligahem.se