/ Uppåt väggarna / värt en resa /

Missa inte Annika Ekdahl!

(null)

Drabbad, gripen och fullständigt handlöst förälskad i textilkonstnären Annika Ekdahls tapeter vävda i gobelängteknik. Kompositionerna och färgerna är så ändlöst vackra och perfekta,  en detaljrikedom som slår mig med häpnad. Missa för allt i  världen inte utställningen på Waldemarsudde  som pågår till den 11 februari. Jag ska försöka gå igen.  

Utställningen slår an många strängar. Det rent estetiska, berättelserna i varje bild, mötet mellan nutida och historiska motiv, hantverket, skickligheten, den imponerande monotont tålamodskrävande uthålligheten och den parallella berättelsen om kvinnans historia. Väverskor i alla tider. Kvinnlig styrka i den tysta kunskapens gemenskap. En Noa som bygger sin väv bit för bit i tro utan att få se helheten förrän det är klart.

 Att summera intrycken i bara ett inlägg är omöjligt. Tankarna surrar. I utställningstexten på museet beskrivs hennes verk så fint. Att skapandeprocessen är en blandning mellan den moderna digitala tekniken och den uråldriga. Hon färgar sitt eget garn.  Det tar 1,5 år att väva. 

"Hennes kompositioner är en slags förtätade collage, med överlagringar, dubbleringar och bilder i bilder. Ofta med ett fokus, som kan vara ett bord, en fest, en dans, ett ansikte, en trollslända. Det som sker däromkring i periferin är emellertid viktigt. Djuren har ofta en framträdande roll. Några är mytiska, som enhörningen, hjortarna och hararna(dessa ingick även som symboler i senmedeltidens och renässansens bildvävar) " ur utställningstexten.

(null)
Gobeläng eller tapet
I Sverige kallar man bildvävar för tapet. Gobeläng är rent formellt en vävtapet som kommer från en plats "manufacture nationale des Gobelins" i Paris. Fabriken grundades på 1600-talet, men tekniken där man "plockar", kallas gobelängteknik, och är mycket äldre. Den andra tekniken sker genom att man väver med skyttel och slagbom, exempelvis mattorna från Märta Måås Fjätterström. 
(null)
Här ser ni detaljrikedomen i tapeterna. Det kräver noggranna förberedelser och öga för detaljer. 
(null)

(null)

(null)

(null)







/ Uppåt väggarna /

Grafiskt med guld och blått

Jag föll genast för färgkombinationen Kleinblått och guld särskilt i kombination med De svarta grafiska detaljerna. Jag gillar tavelväggen. Den tycks bestå av tidningsklipp, affischer och egna alster. 


Det här är ett bra exempel på hur man kan få till ett väldigt blickfång till en ganska liten peng. Den tunna fyrkantiga ramen ger ett exklusivt intryck och genom att addera accentfärger guld här och där hänger allt ihop. 

Vad hade hänt om bilden på den antika skulpturen fått en kleinblå passepartout? Eller kanske en varm orange? Kanske hade det blivit fullträff. Den här idén och sättet att möblera kan man lätt överföra till sina egna favoritfärger. Och i bilden saknar jag mer varma färger som brunt eller något grönt. De bruna fåtöljerna och pläden tar inredningen inte hela vägen, men nästan. Jag har läst en hel del om Feng-Shui i inredningen. Det finns mycket visdom i att tänka i de fem elementen; trä, eld, jord, vatten och metall för att skapa liv i en inredning. 

På instagram skrev jag om att jag är en periodare när det gäller färger och att jag dras till kombinationer i säsong. Det ledde till en härlig diskussion, där en del är som jag, en del gillar klara färger och andra, dämpade eller pastelliga toner. Flera tycker inte om signalfärgerna gult och rött. Det skrivs om likformigheten i inredningsbranschen så det var uppfriskande och härligt att läsa allas inlägg. Mer sånt. 

Stiligahem på instagram
Foto: Stacey Cohen Design

Gino Sarfatti - 2097 Sarfattilampan

Han ritade över 700 lampor, men det är bara en som är synonym med hans efternamn, Sarfatti-lampan eller 2097 som den heter egentligen. Den finns i två storlekar med respektive 30 och 50 lampor och i två varianter; krom och mässing. 1939 bildade Gino Sarfatti belysningsföretaget Arteluce. Företaget kom att bli banbrytande inom belysningsdesign. 1974 förvärvades Arteluce av Flos.
 
Gino Sarfatti (1912-1985) studerade inte till arkitekt, utan blev ingenjör. Det påverkade också hans sätt att arbeta. Han satt sällan vid ritbordet, utan produkterna lektes fram tillsammans med hantverkarna. Det som drev honom var  experimenterandet med olika typer av ljuskällor, ledningar, strömbrytare, reflektorer, transformatorer och andra komponenter. Som ingenjör fortsatte han att förfina sina produkter och idéer. Hur kunde vägglampan bli mer flexibel? kunde armarna bli tunnare? och och konstruktionen smartare?
Så här såg Arteluce-butiken ut i Milano på 50-talet. Foto: Flos Archive
 
Trots att han vunnit flera designpriser och att Arteluce under 50- och 60-talet var ett centrum för de italienska formgivarna föll Sarfatti lite i glömska. Först 2012 i samband med La Triennale di Milano's retrospektiva utställning om honom som Flos tog upp produktionen av hans lampor, nu med ledljus.
 
Sarfatti-lampan passar bra i både antika och moderna miljöer. 
 
Så här ser lampan ut hos oss på Roslagsbacken.
 
Fler inlägg kring italiensk formgivning