/ Trädgård /

Ett hav av blåstjärnor

(null)
Jag återvänder till platser vid vissa tider på året för att bara stanna upp, förundras över naturens rikedom och låta ögonen se sig lyckliga. Nu börjar blomstertiden den ljuvliga och jag vill inte missa en sekund. Jag har besökt Stockholms vackraste blåa berg - scillakullarna vid Eriksberg och min bröllopskyrka Engelbrektskyrkan.

Jag är en årstidsmänniska. En utomhusperson och en ljussökare. Alla årstider har sin charm, men när solen värmer och jag inte längre fryser då tinar hela min själ upp och väcks till liv. Jag vill springa och jubla ett vårskrik. 

Carpe diem. Fånga dagen kan låta lite floskligt, men jag tror att det är väldigt viktigt att bara stanna upp i vardagen. Lyfta blicken från mobilen, jagandet och stressandet och bara se, lyssna, känna och smaka på nuet. Låta det som vi har omkring oss fånga uppmärksamheten. Hur gör man detta då?. Jo följ impulsen att jaga solkatten, titta närmare på skuggspelet, färgerna, formerna. Ge dig en minut att bara göra ingenting annat än att ta in. Jag spar på dessa minnen i min sinnesbank och tar fram dem då och då. Vissa platser är så starkt förknippade med vissa årstider och under söndagen tog jag med mig sonen på upptäcktsfärd. Bilderna är kanske inte de estetiskt vackraste, de är tagna en eftermiddag utan sol och med ett ivrigt barn i ena handen, men för mig är de sinnebilden för den första blomningen då ögonen törstar efter färg. Hurra, för våren. 

Scilla som är det latinska namnet, eller blåstjärna,  trivs i halvskugga med fuktig jord.  Har de väl fått fäste sprider de sig gärna och bildar en blå flod mellan buskar och träd. De hör till hyacintfamiljen och är avlägsen släkting med sparrisen. Scillasläktet har 40 arter varav tre förekommer förvildade och naturaliserade i Sverige. Den vanligaste är den ryska blåstjärnan (Scilla siberica). Källa:  Den virtuella floran 
(null)
(null)


(null)

   (null)

   (null)

   (null)

  (null)





/ Trädgård / Vårt nya hem /

Trädgårdsbelysning

(null)
På landet blir det så mörkt att man inte ser handen framför sig. Så det känns skönt att elektrikern varit här så vi kunde få upp utomhusbelysningen till första advent. Det finns en linje mellan snyggt och för mycket, och vi balanserar kanske lite på fel sida om den. Vad tycker du? 

(null)
Jag längtar, längtar till uterummet på vänster sida blir en glasveranda. Rummet står idag helt öppet, utan en dörr. Och det ser ut som ett mörkt hål. Samtidigt är det husets ansikte. Det man ser mest från gatan. Det är inte särskilt vackert. Som en kropp utan själ. Det gjorde stor skillnad att få upp belysning på båda sidorna om entrén och en ljusslinga. När det här blir glasveranda och matsal ska jag ha stjärnor i fönstret på vintern och pelargoner på rad om sommaren. Can’t wait. 
(null)
Stjärna blev det istället i sonens rum. I hans fönster lyser också en snögubbelampa som han själv fick välja. Och den är tänd även när vi inte är här. Och hela räcket klädde vi in med en slinga. Så nu ser man hela altanen inifrån på kvällarna. Eftersom vårt hus är u-format gör det mycket attha något att blicka ut på. 
(null)
Det är fint att belysa buskar eller träd i trädgården och på det sättet skapa djup. Vi har inte så många buskar ute i trädgården så det fick bli denna. 
(null)
På trappan fick det bli en buxbomsboll i plast...
(null)
... den ser fin ut tillsammans med den äkta obelysta varan
(null)
Är mycket nöjd med våra fina silverfärgade lampor från Konstsmide. Det kommer att bli ännu snyggare när huset blir svart.
(null)

Foto: Anncha, stiligahem.se
/ Trädgård /

Fasader klädd i vildvin

Höstfärgad vIldvin som klättrar på sandstensfärgad fasad och utebäddar med utsikt över Svalnäsviken. Det blir inte vackrare än så här. Så det är tur att Inredningsdesignern Marie-Louise Sjögren säljer sin våning i detta ikoniska Djursholmshus just nu. Hösten, när den är som vackrast. 


Tillbyggnaden i Villa Lagercrantz är ritad av ingen mindre än Ivar Tengbom år 1923. Klassicistisk arkitektur när det är som allra vackrast.

Foto: Per Jansson fastighetsmäklare